Det som bland annat slår en språkintresserad inflyttad ålänning är rikedomen av åländska ord för att beskriva sina medmänniskors tillkortakommanden på ett nyanserat och färgstarkt sätt. I sina tidigare böcker, som ”Åländska ord till vardags och till finbärs” (2008) och ”Lilla åländska ordboken” (2013) har förlagsredaktören, skribenten och dialektexperten Ralf Svenblad analyserat vanliga vardagsuttryck som att ”jåla”, ”kolla”, ”pallra”, ”krackla”, ”tövla”, ”byngsla”, ”nojsa” och ”tryna”. Liksom mer neutrala ord som ”frasse”, ”kråsa”, ”talka” och ”vilig”.

I sin nya bok ”Åländska ordvändningar” fortsätter Ralf Svenblad sin språkliga kulturgärning. Denna gång blickar han även bakåt och spårar ord och uttryck genom språkhistorien när han öser exempel ur litteraturen, media, nätet och intervjuer.

Bokens längsta och mest fördjupande kapitel handlar om åländska båtord. Han citerar Per-Ove Högnäs talande beskrivning: ”I början av detta sekel [1900-talet] fanns på ett större hemman vanligen en öka, en julla, en roddsump, en skötbåt och en stor- eller marknadsbåt”. Men namnen skiljer mellan kommunerna. Svenblad konstaterar att det på Brändö knappast fanns några ökor, medan det i Lemland kunde finnas både en liten och en stor öka.

Men jullar och fisksumpar tycks inte vara kända västeröver på Åland. I Eckerö kunde man ha en skötbåt som kallades för storbåt, ej att förväxla med de ”riktiga” storbåtarna med en längd på uppåt tio meter, samt en millanbåt och en lillbåt, som båda var av samma snipmodell som skötbåten.

Skötbåten har naturligtvis sitt namn efter namnet på de finmaskiga strömmingsnäten, skötarna, som heter så från Kalmartrakten och uppåt. Storbåten var den största allmogebåten. Från början saknade den kajuta och var byggd med bara fem bord, varför den kallades fembordsbåt eller fembördbåt eller fembolsbåt eller fämbälbåt. Ett namn den behöll även när antalet bord blev fler.

Jullan användes till att lägga nät eller vid jakt. Ordet kommer från jolle som är ett låneord från tyskan eller holländskan. Roddsumpen hade fiskhåll i aktern och användes vid gäddfisket. När ryssjefisket blev populärt på 1870-talet började en del kalla båten för ryssjbåt.

Ökan, som är samma ord som ekan, härrör från en urholkad ekstock. På Åland är ökan med få undantag alltid flatbottnad, medan den på andra håll kan ha köl. Roslagens storöka är en kölad båt på 25 fot (7,5 meter).

Fast frågan är om ökan verkligen betraktas som en båt på Åland, påpekar Svenblad och citerar flera exempel där det gjorts skillnad. ”Non båt har vi int hemma, men ett par ekstockar ligger på stranden”, fick en person i Geta till svar när han knackade på i en stuga och bad om att få låna en båt.

Till dessa olika beteckningar kommer lokala specialiteter som Getas ”lajva” (en slags stor eka). Eller den väståländska ”närpen”, en slags eka med köl och skär i aktern. Ett namn vars historia Svenblad infallsrikt spårar över en och en halv sida innan han tvingas landa i att ursprunget nog ändå måste betraktas som okänt.

Han ger dessutom en lång rad exempel på båtbyggartermer, namn på båtens olika beståndsdelar och navigeringsuttryck. Kort sagt en formlig guldgruva för den som vill lära sig mer om det åländska kulturfundament som båten utgör.

Men boken innehåller mycket mer. Här finns kapitel om ord och uttryck för människor, djur, arbetslivet, boendeformer, kläder, struntprat och gräl, för att nämna några kategorier.

Jag fastnar speciellt för avsnittet om förstärkningsord, eller gradadverb som de också kallas. När något är slage bra är det som bekant hyfsat, men när något är rysligt bra är det superbt. Svenblad berättar att språkforskare tidigare konstaterat att ordet ”rysligt”, som ju här ändrat sin grundbetydelse från ”hemsk” till ”mycket”, är det talspråkliga förstärkningsord som främst användes i Åboland och på Åland. Ett annat trevligt åländskt förstärkningsord är busligt, som kan förstärka i både bra och dålig riktning. Men vad gäller denna busligt innehållsrika bok är det ingen tvekan om att det är mycket bra som avses.