– Jag blir hysterisk, varför gör ni så här på min födelsedag? ropar Mari Sjölund, som spelar Ilse i ”Isbjörnarna”. Hon riktar sin ilska mot döttrarna Gertrud (Erika Ståhlman) och Solveig (Heidi Hendersson).

Tårtan åker i soppåsen, och stämningen runt köksbordet går att skära med kniv.

Scenen är ett smakprov ur pjäsen som ensemblen visar upp för pressen inför premiären på Alandica den 19 maj.

Handlingen i Jonas Gardells pjäs ”Isbjörnarna” i två akter utspelar sig hemma hos Ilse som fyller 72 år och får besök av sina vuxna döttrar till sin födelsedag. Döttrarna tävlar om den kärlek de aldrig har fått av sin mamma. Favoritsonen Gabriel är inte på plats, men dyker upp på tv i en intervju om sin nya bok.

Ilse är dominant och styr familjen med skuld. Hon var kemist och drömde om att forska om isbjörnar, men så blev det aldrig och det tycker hon är barnens fel.

– Första intrycket kan vara ”oj, vilken hemsk mamma”, men sedan känner man en väldig sympati med henne. Hon har sitt förflutna, säger regissören Synnöve Westerberg.

– När jag läste manuset tänkte jag ”wow, vilken roll”. Det är mycket igenkänning, hos mig själv, hos min mamma. Det får jag leva ut, säger Mari Sjölund.

Manuset är typiskt ”gardellskt”, och innehåller svärta och rappa repliker.

– Gardell har sin humor, pjäsen är hemskt rolig. Men det är ingen Åsa-Nisse-film. Den är tragikomisk, säger Synnöve Westerberg.

Hon tror att många kan känna igen sig, utan att nödvändigtvis behöva komma från en dysfunktionell familj.

– Jag känner igen mig i varje karaktär, man rycks med och blir intresserad av dem. Någon kanske tänker ”fy vilken familj”, men vad vet man om vad som händer bakom dörrarna hemma hos människor? Många bär med sig problem i kappsäcken. Så här är livet. Alla har sina förhoppningar och drömmar, men livet kommer i vägen och det blir på ett annat sätt.

Skådespelardebut

Kappsäcksteatern har tidigare satt upp Jonas Gardells ”Människor i solen”. I höstas bestämde sig Synnöve Westerberg för att ta sig an ”Isbjörnarna”, som hade urpremiär på Stockholms Stadsteater 1990.

– Jag blev så förtjust i pjäsen, och jag kan inte tröttna på den. Man får en känsla av att ha fått titta in i något, säger hon.

Flera i ensemblen är relativt nya för varandra. Mari Sjölund har aldrig spelat med Kappsäcksteatern tidigare, medan Erika Ståhlman har varit med i flera av föreningens föreställningar.

– En av de roliga saker med teater är att spela med nya personer och se vad som händer mellan replikerna, säger Erika Ståhlman.

Skådespelarna lyfter fram att det har varit givande att arbeta med sina karaktärer.

– Det har handlat mycket om att bli Gertrud, eller Gertie, som hon inte vill bli kallad. Vi har levt med pjäsen ganska länge, det har lett till att man har hunnit analysera många relationer och se likheter, säger Erika Ståhlman.

Andreas Häger spelar sonen Gabriel. Han har inte spelat teater tidigare.

– Det är en lagom stor roll att börja med. Jag gick på magkänslan som sade ”det är läskigt – jag måste göra det”. Jag känner igen mig i Gabriel, i min egen relation till min pappa, säger han.

– Det ligger i tiden att prata om trauman, karaktärerna är komplexa. De har både onda och goda sidor. De har sina demoner och försöker hanka sig fram. Kanske borde de ha gått i terapi? säger Heidi Hendersson med ett skratt.