Ålandstidningen har genom åren skrivit flera artiklar om markägarens önskan om att få rubba den fasta fornlämningen – resterna av ett saltsjuderi från 1600-talet – för att bygga ett fritidshus på fastigheten.

Eftersom ansökan om att få rubba den fasta fornlämningen avslogs anhöll markägaren om ersättning i enlighet med paragraf 12 i landskapslagen om fornminnen, vilken stadgar att markägaren har rätt till full ersättning av landskapet om avslaget på rubbningsansökan orsakar en ”olägenhet som inte är ringa”. Även denna ansökan avslogs av landskapsregeringen.

Markägaren gick då vidare med saken till Ålands tingsrätt. Han yrkade att landskapet Åland skulle betala 90.000 euro i ersättning eftersom fornlämningen, enligt honom, ligger på den i praktiken enda tänkbara byggplatsen på fastigheten. Summan 90.000 baserar sig på en värdering som gjorts av en fastighetsmäklare.

Landskapsregeringen bestred yrkandet. Man anförde bland annat att fornlämningen inte hindar byggande på den del av fastigheten som inte berörs av fornlämningen.

”Väldigt sparsmakat”

Nu har Ålands tingsrätt avgjort målet och man ger landskapsregeringen rätt. Markägarens krav förkastas.

Tingsrätten konstaterar i domen att det varken i den åländska fornminneslagen eller förarbetena till lagen ges några riktlinjer om vad som ska beaktas i bedömningen av ersättningen efter ett avslag på en rubbningsansökan.

När det gäller frågan om hur konkreta planer en fastighetsägare behöver ha för fastigheten, för att ersättning ska komma i fråga, skriver tingsrätten att de lokala reglerna är väldigt sparsmakat formulerade och motiverade. ”Viss tolkningshjälp” kan i stället fås av motsvarande lagstiftning i Finland. Där framgår att en markägare behöver ha konkreta planer i samband med rubbningsansökan, eftersom ”olägenheten” ska bedömas utgående från dessa planer. Det ska även finnas en motivering i rubbningsansökan om varför projektet inte kan genomföras utan ingrepp i fornlämningen.

På idéstadiet

I det här fallet konstaterar tingsrätten att markägaren varken i rubbningsansökan eller inför tingsrätten har visat att det inte går att placera de planerade byggnaderna utanför den fasta fornlämningens gränser. Planerna har varit mer på idéstadiet och några ritningar har inte lämnats in.

Eckerö kommuns brandinspektör Emma Saarela vittnade dessutom under rättegången om att det finns flera möjligheter att placera ett fritidshus utanför den fasta fornlämningen och att en sådan ansökan skulle förordas av henne.

Subjektiva grunder, som att det är den mest tilltalande platsen, kan inte utgöra grund för ersättning, enligt tingsrätten.

Tingsrätten skriver även att markägaren inte längre har för avsikt att bebygga fastigheten. ”Att i en sådan situation få ersättning för sina tidigare planer vore orimligt”, skriver man.

”Ska vara tydlig”

Utbildnings- och kulturminister Annika Hambrudd (C) säger att domen bekräftar att landskapsregeringen har gjort en korrekt bedömning i ärendet.

– Det finns möjlighet att bygga på tomten, säger hon.

Ser du det som problematiskt att tingsrätten verkar tycka att formuleringarna i den åländska lagstiftningen är otillräckliga?

– Jag är inte jurist, men som jag har förstått det har landskapsregeringens tolkning i ärendet varit att det måste finnas en konkret plan för fastigheten när man ansöker om rubbning. Och om man jämför med den finska lagstiftningen så är den tolkningen rätt. Men det borde vara tydligt i den åländska lagstiftningen också.

Det finns överlag ett behov av att uppdatera den åländska fornminneslagen, enligt Annika Hambrudd.

– Vi har gjort olika ansatser till det, men det har helt enkelt inte hunnits med.

När en översyn av lagen görs skulle ändringar även kunna göras på den här punkten.

– För det är klart att en lag ska vara tydlig.

Utvecklingen på Åland har också gått mot tydligare beskrivningar i lagarnas förarbeten, så att man ska förstå syftet med dem, säger Annika Hambrudd.