Vart han var på väg den lilla sälkuten får vi aldrig reda på. Men rätt väg var det inte.
Är det någon plats sälungar inte ska vistas på är det cykelbanor på torra land.
NATUR När akutsköterskan Anna Lundberg var på väg på jobb på långfredagsmorgonen måste hon gnugga sig i ögonen efter att ha passerat Svibybron.
Foto:
Vid sidan av cykelbanan kravlade sig en liten sälunge sakta framåt.
-Jag trodde först inte vad jag såg men ringde sedan polisen, säger hon.
Jobbet fick vänta. I uppdraget att rädda liv ingår inte bara människor, även sälar ska ses efter.
Fast särskilt glad var inte unge herr säl i det plötsliga människosällskapet. Tvärtom visade han väldigt tydligt att en bra människa är en människa han först fått sätta tänderna i.
Ilsket väsande satte han stopp för alla försök till att bära ner honom till vattnet.
Lagens starke man
Men när polisen kom till platsen var det slut med knepen. Lagens långa arm i form av äldre konstaplarna Lars-Olof Holmberg och Marika Lindström visste råd.
Holmberg gjorde en klassisk avledande fint med ena handen och grep sedan sälkuten i stjärten med den andra.
Resolut med en vilt svängande och huggande sälunge i näven gick Holmberg till svarta majan och lyfte in djuret i "fyllcellen" längst bak i bilen.
Sedan var den värsta fajten över.
Men precis när Lars-Olof Holmberg efter en imponerande kamp skulle skänka sälungen friheten åter fick den tag i byxbenet med tänderna.
Resultatet blev en reva i de starka nylonbyxorna.
Och en nöjd sälkut som simmade tillbaka ut till havet.
Med ett litet leende i ena mungipan.

Ålandstidningen