För ett år sedan åkte Dorrit Mattsson till Ledarhundsskolan i Vanda för att träffa sin blivande ledarhund Litti.
– Det var en måndag jag åkte dit och på fredagen var jag på väg hem igen med en hund och en massa packning samt instruktioner surrandes i mitt huvud, säger Dorrit.
Hur får man en ledarhund?
– För det första ska man naturligtvis själv vilja ha en hund. Man ska vara beredd på att ta hand om en ny familjemedlem och allt vad det innebär med djur. Sedan kommer det en rehabiliteringshandledare på besök som frågade och filmade hur min vardag var. Bland annat frågade hon om man vill ha en hane eller tik och lite vilket lynne hunden ska ha. Om den ska vara lugn eller om den får vara lite mera livlig.
Hur länge tog det för dig att bestämma dig för att ta en ledarhund?
– Det tog ganska länge. Jag hade haft en hund tidigare och då hon dog kändes det jobbigt. Dessutom började jag inse hur viktig hjälp hon varit i min vardag. Jag funderade fram och tillbaka och kom sedan fram till beslutet att ta en ledarhund. Jag har nog ångrat beslutet ibland också. Men det är många positiva saker med att ha en ledarhund.
Vad har du haft för negativa tankar?
– Till exempel vad som händer om jag blir sjuk, hur ska det då gå för Litti. Men tack och lov har jag hållits på benen. 
Luras lite ibland
När Dorrit väl tagit beslutet att hon skulle ha en hund tog det närmare nio månader innan hon fick beskedet att hon hade blivit beviljad en hund.
– När jag sedan väl kommit till ledarhundsskolan och installerat mig på rummet kom de in med Litti och sa att här är din hund. Jag blev genast lite nervös.
Under de fem dagar Dorrit tillbringade på ledarhundsskolan tillsammans med Litti var det mycket som skulle läras in.
– Vi var ut på olika rundturer, till köpcentrum och runt där vi bodde. Jag har aldrig varit så spänd som jag var då. De fick säga till mig att slappna av. Det blev verkligen intensiva dagar.
När Dorrit och Litti kom hem skulle de mest hålla sig hemmavid. De skulle komma och göra hembesök från skolan.
– Men det tog ju all evighet. Jag tog hunden med och gick ut i alla fall. Det tog länge innan de kom och jag ville komma i gång direkt.
I början litade inte Dorrit speciellt mycket på Litti och han kanske inte riktigt litade på sin nya matte.
– Nu känns allt mera avslappnat men helt litar jag inte på honom ännu. Ibland vill han lura mig lite och ta sina egna vägar. Jag brukar då känna på mig att vi inte är på de vägar som vi vanligen går på. Så det finns fortfarande saker vi har att arbeta med.
Bra sällskap
Till stan åker Dorrit inte så ofta tillsammans med Litti.
– Vi borde åka dit oftare så att vi kunde träna att också gå i stan. Men det har inte blivit av.
Eftersom Dorrit haft hund tidigare och kände sig ganska ensam då den hunden dog har Litti blivit ett bra sällskap.
– Jag vet egentligen inte hur jag skulle klara mig utan honom. Jag har ju märkt att bara på ett år har synen försämrats avsevärt. Dessutom hjälper han mig att komma ut och röra på mig. Litti är jättesnäll. Han varken hoppar upp i soffan eller sängen och det skulle aldrig falla honom in att plocka något från bordet. Men vi kan också gnabbas och nojsa lite med varandra, säger Dorrit glatt.
Skulle du rekommendera andra synskadade att ta en ledarhund?
– Ja, varför inte. Om de känner för att ha en hund i huset. Men man ska nog tänka igenom saken noga. Jag tycker att det är bra att ha en ledarhund för utan Litti skulle jag inte komma ut och röra på mig på samma sätt som jag gör i dag.

Nina Eriksson