Att vårda en livskamrat som lider av demenssjukdom kan vara en utmanande och krävande uppgift, vilket kan påverka den närståendevårdarens hälsa på olika sätt.
– Forskningen visar att det ökar risken att utveckla olika former av stressrelaterade besvär. Exempel är stroke, högt blodtryck, sömnstörningar och hjärt-kärlsjukdomar. Man har också kunnat koppla det till ökade känslor av ensamhet, vilket för med sig en rad olika negativa konsekvenser, säger Marcus Falk Johansson, socionom och doktorand i vårdvetenskap vid Högskolan Dalarna och den nationella forskarskolan SWEAH.
Särskilt utsatta är äldre närståendevårdare som bor med den de vårdar.
– Man försakar sina egna hälsobehov när man har en så pass ansträngd situation. Även om närståendevårdarna sparar väldigt mycket pengar för välfärdssystemen sker det på bekostnad av hur de mår, säger han.
Hur många är drabbade?
Någon bra statistik över demenssjukdomarna på Åland finns inte. När Ålandstidningen kontaktar landskapsläkare Knut Lönnroth hänvisar han till faktaunderlaget i Folkhälsostrategin, som kan ge ett grovt estimat:
”Beräkningar från år 2012 uppskattade att antalet personer med minst medelsvår demens i åldersgruppen 65 år och äldre skulle vara ca 750 personer år 2020 på Åland, vilket skulle motsvara ca 10 procent av denna åldersgrupp. År 2030 beräknades antalet öka till drygt 1.000 personer, på grund av ökningen av antalet äldre i befolkningen.”
Vanvårdas
Enligt en färsk undersökning av Instiutet för hälsa och välfärd (THL) utsätts nästan hälften av klienterna som vårdas av närstående för illabehandling.
– Man har lättat på servicesystemet genom att öka mängden hemvård, och allt längre framskridna demenssjukdomar behandlas hemma. Samhället har kanske inte i tillräcklig grad beaktat den belastning som detta orsakar anhöriga. Utifrån resultaten behöver närstående mer stöd, säger ledande sakkunnig Anna-Mari Aalto.
Fördubblade kostnader
Allt fler personer kan nå en väldigt hög ålder. Enligt en prognos från Europeiska kommissionen får det en stor ekonomisk påverkan på hälso- och välfärdssystemen, över en tioårsperiod beräknas kostnaderna öka med 109 procent. Det förutspås att närståendevårdare kommer att behöva ta ett större ansvar.
Krävs ökat stöd
I sin avhandling om anhörigvård har han intervjuat många som vårdar en demenssjuk make eller maka hemma. Trots att situationen kan vara tuff vill många inte separera.
– Man har lovat att ta hand om varandra i nöd och lust. Många har levt majoriteten av sitt vuxna liv ihop. Det finns en tro om att det är bättre att vårdas hemma än på institution. En separation väcker också existentiella frågor, ”vem är jag då?”.
Många av de intervjuade beskriver att gränserna för vad man klarar av förskjuts.
– Först säger man ”när min partner blir inkontinent är det dags att titta på boende”. Men väl där känner man att man orkar lite till och säger ”när han inte längre kommer upp ur sängen är det dags”. Sedan flyttas gränsen framåt allt eftersom sjukdomen utvecklas, säger Marcus Falk Johansson.
Hur kan samhället stöda närståendevårdare?
– Ett av de bästa stöden är en välfungerande demensvård. Om inte den närstående känner att personen blir väl omhändertagen under avlastningen kan man inte slappna av och släppa ansvaret. Demensvården måste satsa på att bygga en allians med de anhöriga, så att de känner att de är med i planeringen och kan släppa ansvar och känna sig trygga.
