För en tid sedan träffade jag på en ålänning som man kunde förvänta sig är väl inkommen i den språkliga aspekten hos självstyrelsearrangemangets tillblivelse. Min förvåning var emellertid stor då hen påstod att ursprunget till självstyrelselagens 36 § om ämbetsspråket med tanke på statliga myndigheter på Åland och 38 § om skriftväxlingsspråket mellan åländska myndigheter och statliga myndigheter har sitt ursprung i Ålandsöverenskommelsen av den 27 juni 1921 som ingicks inför Nationernas Förbunds råd.
Det är ett felaktigt påstående. Ålandsöverenskommelsen innehåller ingenting om ämbetsspråket eller skriftväxlingsspråket, även om Ålandsöverenskommelsen på andra sätt är inriktad på bevarandet av det svenska språket på Åland.
Däremot ingick dessa bestämmelser i den första självstyrelselagen, som godkändes av riksdagen och som trädde i kraft den 7 maj 1920. I dess 29 § och 30 § fanns i sak exakta motsvarigheter till de nu gällande bestämmelserna, även om deras lydelse i viss mån ändrats. Dessa språkliga bestämmelser skrevs således i Helsingfors redan år 1919 av den statliga kommitté, Tulenheimo-kommittén, som förberedde 1920-års självstyrelselag. Bestämmelsen om statliga myndigheters ämbetsspråk, svenska, gällde dessutom hela tiden från maj 1920 fram till stiftandet av garantilagen 1922 och vidare till efterföljande självstyrelselagar och påverkades inte av ålänningarnas vägran i början av självstyrelsens historia att medverka till uppkomsten av självstyrelsemyndigheterna, landstinget och landskapsnämnden.
Dessa bestämmelser i den första självstyrelselagen skrevs alltså efter att Finland år 1919 i regeringsformen definierat sig själv som en stat med två nationalspråk, finska och svenska, men två år innan 1922-års språklag som gällde i riket. Åland var enligt självstyrelselagen av år 1920 ett enspråkigt svenskspråkigt ämbetsdistrikt avseende statliga myndigheter.
Men hur skulle det ha förhållit sig om självstyrelselagen inte alls innehållit dessa språkliga bestämmelser? Hur hade de statliga myndigheterna på Åland då varit beskaffade i ett språkligt avseende? Sannolikt hade de statliga myndigheterna från början, med tillämpning av rikets dåvarande språklagstiftning, varit enspråkigt svenskspråkiga i förhållande till de allra flesta åländska kommunerna och deras invånare, men tvåspråkiga i förhållande till sådana kommuner, som var tvåspråkiga.
Hur skulle detta förhålla sig i dag med stöd av den i riket gällande språklagen, skulle de statliga myndigheterna på Åland vara enspråkiga eller tvåspråkiga?
Enligt rikets språklag är en kommun tvåspråkig om språkminoritetens andel är minst 8 procent eller om den språkliga minoriteten uppgår till minst 3.000 individer. De statliga myndigheternas ämbetsspråk bestäms i riket så att sådana statliga myndigheter är enspråkiga, vilkas ämbetsdistrikt omfattar enbart kommuner med ett och samma språk. Centralförvaltningsmyndigheter samt sådana andra statliga myndigheter, vilkas ämbetsdistrikt omfattar kommuner med olika språk eller minst en tvåspråkig kommun är tvåspråkiga myndigheter.
Vilken språklig bestämning skulle Statens ämbetsverk på Åland ha om det var rikets gällande språklag som tillämpades på Åland, inte självstyrelselagens språkbestämmelser?
För tillfället är de finskspråkigas andel av Ålands befolkning 4,58 procent, men eftersom de finskspråkigas andel av Brändös och Kökars befolkningstal är högre än 9 procent, nämligen 19,95 respektive 9,33 procent skulle dessa två kommuner vara tvåspråkiga med svenskspråkig majoritet. Därmed skulle också ämbetsdistriktet för Statens ämbetsverk vara tvåspråkigt, med svenska som majoritetens språk. För de anställda skulle detta betyda att de vid rekrytering till tjänster skulle behöva besitta utmärkta kunskaper i svenska, medan det skulle räcka med tillfredsställande kunskaper i finska.
Vad skulle detta hypotetiska scenario betyda för den enskilda individen på Åland när det gäller tjänster som Statens ämbetsverk producerar, jämfört med den situation som gäller enligt självstyrelselagen?
Egentligen skulle de svenskspråkigas situation inte förändras på något sätt, för de skulle få sina administrativa tjänster på svenska. För de finskspråkigas del skulle det på ett principiellt plan förändra en hel del med två tvåspråkiga kommuner, då ämbetsdistriktet för Statens ämbetsverk därmed blev tvåspråkigt i förhållande till alla invånare på Åland. Eftersom finska medborgare enligt självstyrelselagens 37 § emellertid har rätt att i egen sak inför domstol och andra statsmyndigheter i landskapet använda finska, skulle det inte finnas någon större skillnad i detta avseende mellan det hypotetiska scenariot och det enligt självstyrelselagen rådande rättsläget.
Har man således sedan 1920 genom självstyrelselagen skjutit med kanon på en mygga när man föreskrivit en enspråkighetsregim för statliga myndigheter på Åland då tillämpningen av den i många avseenden flexiblare språklagstiftningen i riket skulle leda till ungefär samma resultat?
Trots det ovan anförda kan svaret bli nej, för Tulenheimo-kommittén framförde i sitt betänkande år 1919 att frågan om ämbetsspråket är ett spörsmål som av ålänningarna tillagts mycket stor betydelse. Grundlagsutskottet framförde i sitt betänkande att de svenskspråkigas intresse blir fullt tillfredsställt genom arrangemanget. Och det beslöt riksdagen i maj 1920, ett drygt år innan Ålandsöverenskommelsen kom till inför Nationernas Förbund.
Frågan om ämbetsspråket i självstyrelselagssammanhanget löstes således genom ett arrangemang som är helt inhemskt. Men visst är det möjligt att säga att NF år 1921 var medvetet om lösningen kring ämbetsspråket när Ålandsfrågan behandlades med hänvisning till 1920-års självstyrelselag.
Markku Suksi
