Som forskare är vi skolade att inte visa känslor. Vi förväntas vara känslokalla robotar som levererar fakta till såväl kolleger som den stora allmänheten. Även jag har blivit alltmer avtrubbad. Det har blivit vardagsmat att traska omkring på öarna bland ejderkadaver, då i värsta fall upp till varje femte häckande åda slutar sina dagar i munnen på en örn, mink eller mårdhund.

Det har gått så långt att vi inom teamet myntat begreppet ”en modern ejder” när vi avser en dödad sådan. Man vänjer sig helt enkelt. Med ett undantag. Varje gång misslyckas jag med att hålla känslorna i styr då jag från parkettplats fått bevittna hur ett gäng örnar – oftast icke-häckande sådana – i samlad attack går åt en försvarslös ejderkull på sjön. En känsla av vanmakt och bestörtning, även ilska, fyller mig. Hur kan det ens energimässigt löna sig att frenetiskt jaga dessa hundragrams dunbollar?

Mången unge plockas i själva verket upp av en trut som i motsats till örnen kan svälja små ungar hela. Trutarna ska inte klandras för detta – de passar endast på att utnyttja chansen till ett färdigdukat smörgåsbord då försvaret – normalt så effektivt mot just trutar – är satt helt ur spel.
 

Ejderns dramatiska tillbakagång har varit en av de synligaste förändringarna i vår skärgård. Borta är ådornas skrockande ackompanjerat av ungarnas pipande, som bildade en ljuv ljudridå för endast några decennier sedan. I stället är det nu väldigt tyst i skärgården. Synligast har denna förändring varit i det yttersta havsbandet.

Nu tänker du kanske att ejdern som en klok fågel förstått att flytta inomskärs. Men riktigt så fiffig är den inte – i själva verket är den en styvnackad lokalpatriot då den väl valt sin häckningsholme. Mestadels är förändringen ett resultat av Darwins hårda skola. Eftersom ådorna oftare dör och förökar sig sämre på öppna skär i den yttre skärgården där de är enkla måltavlor för örnen, resulterar det i en förskjutning av populationens geografiska tyngdpunkt inomskärs.

Vi tror visserligen att processen även förstärkts av att förstagångshäckarna inte är så envist ortstrogna som de etablerade tanterna, utan att de väljer en häckningsholme där de färdigt har sällskap av andra häckare – vilken allt oftare innebär en holme nära fastlandet.

Finns det något vi kan göra, eller ska vi bara passivt följa med ejderns resa mot undergången likt passagerarna på Titanic? Jovisst. Aktivt bekämpande av de invasiva rovdjuren mink och mårdhund hjälper att skapa livsrum åt ejdern speciellt i vår inre skärgård. Enligt vår forskning i Hangö skärgård ökar detta ådornas överlevnad, förökningsframgång samt sannolikheten att de över huvud taget vågar sig på att häcka – som en långlivad art kan ejdern helt avstå från att häcka ifall den bedömer risken att förlora livhanken som alltför överhängande.

Hur är det då med den åländska rakt-på-sak-varianten att peppra örnarna med hagel? De flesta är överens om att den småskaliga skyddsjakt på örnar som föreslagits i Finlands största ejderkoloni på Lågskär inte äventyrar örnstammen som nu mår utmärkt i Finland. Men jag har juridiska invändningar. Risken finns att skyddsjakten på örn kan bli ett prejudikat på EU-nivå för att få kringgå lagstiftningen om artskydd.

Ett ännu större etiskt dilemma är om en art kan anses viktigare än en annan. I motsats till minkens och mårdhundens effekter på ejdern är detta fråga om ett naturligt rovdjurs-bytesförhållande, där ejdern och havsörnen tillsammans genomgått en samevolution över miljontals år. Det kan ifrågasättas ifall det är rätt att från mänskligt håll ingripa i denna långvariga relation.
 

I skrivande stund har en gnista av hopp tänts i mitt bröst. Tro det eller ej, men alla populationer – så även havsörnen – slutar att öka i något skede, efter att den exponentiella tillväxtfasen är över. Det kan bli brist på boplatser och mat, eller sjukdomar och parasiter kan börja grassera, vilket till slut bromsar in även den mest ohämmade populationstillväxt.

För några år sedan slutade antalet observerade örnar per observationsdag att växa om våren vid Hangö fågelstation, efter att ha visat en kurva spikrakt uppåt i nästan tre decenniers tid. Men ingenting kunde ändå förbereda mig för den positiva chock som årets fältsäsong gav upphov till. För första gången på tio år har ejderungarna i Tvärminne överlevt nästan som på den gamla goda tiden! Orsaken är att antalet icke-häckande örnar bara varit en bråkdel av det normala under ejderns häckningssäsong. Samma fenomen har även noterats i andra närliggande områden, från Åland ända till Esbo skärgård.

Har de unga örnarna flyttat någon annanstans, eller har de hittat något mer lukrativt byte? Mången sjöfågelforskare skrapar sig i huvudet men ingen vet varför. Men det är bara att tacka och ta emot. Ifall det här är början på ett nytt trendbrott i predationstrycket eller endast en parentes i ejderns kräftgång återstår att se. Men jag sjuder av iver att följa upp läget nästa vår!

Markus Öst
Äldre universitetslektor, miljö- och marinbiologi, Åbo Akademi