Som barn brukade jag ofta, i jakt på drömtårta, klättra upp för trapporna till lägenheten där min gammelmormor och gammelmorfar bodde. När jag satt där vid köksbordet med gammelmormor hände det ibland att jag hoppade till av ett högt, panikartat skrik från det lilla rummet bakom köket där min gammelmorfar brukade ta sin eftermiddagslur.

Redan då förstod jag att gammelmorfar bar på någonting svårt, men det var först i vuxen ålder jag insåg vad det egentligen var. Gammelmorfar hade varit med i kriget. Där hade han blivit utsatt för fruktansvärda saker, tvingats vara med under lika fruktansvärda aktioner och sett sina vänner dödas. Även om han var fysiskt oskadd så kunde han så länge han levde aldrig läka de sår som fanns i hans själ efter allt han hade sett och upplevt.

Det finns inget häftigt eller vackert med krig, utan det finns bara ett fruktansvärt lidande. Det är självklart att vi ska vara tacksamma för de uppoffringar finländare och ålänningar gjorde för att bevara vår frihet. Men det är vårt förbaskade ansvar att göra allt vi kan för att ingen, och då menar jag ingen, ska behöva uppleva vad gammelmorfar och hans kamrater tvingades uppleva.

Det var med de här tankarna i bakhuvudet som jag gick in som Ålands representant i de förhandlingar som ägde rum innan Finland gick med i Nato. Förhandlingarna var framgångsrika och efter Finlands inträde i försvarsalliansen är vårt militära försvar starkare än någonsin tidigare.

Det är på många sätt en mycket bra sak att vi nu är en del av en stark allians av västerländska länder. Det är dessutom gott att vi under förhandlingarna kunde slå fast att de avtal som ligger till grund för den åländska demilitariseringen och neutraliseringen inte är ett problem för Nato.

Så här långt, allt gott. Det som däremot på allvar bekymrar mig är den debatt som väckts till liv efter inträdet i Nato. I ett läge när vårt militära försvar är starkare än någonsin tidigare har plötsligt frågan om Ålands demilitarisering kommit upp till diskussion. Det här är först och främst mycket ologiskt, men det är också direkt problematiskt.

Vi måste förstå att vårt skydd mot militära konflikter består av tre ben: ett trovärdigt militärt försvar, internationella avtal och diplomati. När det kommer till de två sistnämnda benen är Ålands demilitarisering och neutralisering en mycket viktig komponent i Finlands skydd mot militära konflikter. Ålands särskilda status grundar sig på såväl internationella avtal som sedvanerätt. Det är viktigt för ett land som Finland att fortsätta värna folkrätten och vara en part som står fast vid sina avtal. Det är även en mycket viktig sak för Finlands trovärdighet i den diplomatiska världen att man gör det.

Sakläget är, att Finland under Natoförhandlingarna lovade sin allierade i Nato att fortsätta upprätthålla Ålands status. Skulle man börja tänja på det så skulle det allvarligt skada både Finlands förtroende och det internationella samfundet som är baserat på folkrättsliga avtal.

Ibland brukar de som värnar demilitariseringen och neutraliseringen anklagas för att vara naiva. Inget kunde vara mera felaktigt. Tvärtom är det en mycket farlig väg att ens överväga att rucka på folkrättsligt bindande internationella avtal. Det som däremot är naivt är att tro att vi skulle bli säkrare av att allvarligt försämra våra förutsättningar att upprätthålla två av tre ben i vår säkerhetspolitik.

I det här sammanhanget är det även värt att nämna att det givetvis är bra att även ålänningar känner en vilja att bidra på något sätt när det råder osäkerhet i världen. Men det är extremt viktigt att man gör det på ett sätt som inte riskerar att utmana gränserna för demilitariseringen och neutraliseringen.

Det är också lätt att tro att allt handlar om den väpnade delen av en konflikt nu när vi ser Rysslands brutala anfallskrig härja i Ukraina. Men det är viktigt att komma ihåg att det kommer en dag efter att vapnen tystnat. När Ukraina har vunnit kriget och Ryssland fått ge upp kommer ändå Ryssland att finnas kvar, en fred behövas ta fram och man kommer att behöva hitta sätt att fortsätta leva i någon form av samexistens.

I ett sådant läge kommer diplomatin och internationella avtal vara ännu viktigare. Inför det är det extra viktigt att ett land som Finland upprätthållit sin internationella trovärdighet och att det finns exempel så som Ålandsexemplet kvar att använda som inspiration på konfliktlösning.

Ålands demilitarisering och neutralisering är alltså en mycket viktig pusselbit i vår säkerhetspolitik och ingen ålänning ska någonsin behöva skämmas för att vi hjälper till att upprätthålla demilitariseringen och neutraliseringen. Det är tvärtom en pusselbit i Finlands och Europas försvar.

Vi kan med raka ryggar fortsätta att vara stolta över den och det är vårt ansvar att värna den!