Medvetenheten och kunskapen om relationsvåld har blivit mycket bättre hos både myndigheterna och allmänheten, enligt Christoffer Ahlfors som är chef för brottsbekämpningsenheten på Ålands polismyndighet. Den stora utmaningen är mörkertalet, menar han.

– När vi pratar om brott som lyder under allmänt åtal kan vem som helst anmäla, inte bara den som är utsatt. Det ska vara låg tröskel att ringa 112.

Många väljer att blunda och vill inte lägga sig i andras privatliv. Här vill Christoffer Ahlfors se en ändring. Och det bästa är att man kontaktar polisen när en händelse pågår, eller precis strax efter. Då kan polisen säkra bevis för en eventuell utredning och domstolsprocess.

Den som anmäler kan göra det anonymt. Men samtidigt har man skyldighet att vittna om man sett något.

– Det är en straffbar handling att inte berätta. Däremot behöver du inte vittna om du är en nära anhörig.

Men våld i nära relationer sker ofta utan utomstående vittnen. Och för att polisen ska kunna komma vidare med en utredning är det avgörande att den utsatta vill berätta.

– Den utsatta personens berättelse är i grund och botten det absolut viktigaste, om vi ser bevismässigt på det hela. Vill man inget säga kan polisen inte tvinga någon att prata, och då faller det ofta på det.

Händer det ofta att utsatta vägrar prata?

– Väldigt, väldigt ofta. Men man måste också se det mänskliga i det hela. Du lever i ett förhållande med den där människan, du har kanske hus och barn … Det kräver väldigt mycket att ta sig ur det.

Ändå kan det i slutändan bli att ord står mot ord. Så därför återkommer Christoffer Ahlfors till vikten av tidig anmälan, så att polisen kan samla bevis samt höra vittnen så tidigt som möjligt.

Straff löser inte allt

Men en eventuellt fällande dom löser inte själva problemet, poängterar Christoffer Ahlfors, även om det principiellt är viktigt att straffas om man begått ett brott.

– I vissa extrema situationer kan det bli häktning eller besöksförbud, men allt det här är tillfälliga lösningar, och de ska rättsligen prövas. Det är också en process att komma dit. Och även om brottet är så grovt att personen döms till en fängelsestraff kommer personen ut i något skede. Mord är det enda du kan få livstid för, och då är det redan för sent.

Det allra viktigaste är därför att den som är utsatt får hjälp att lämna förhållandet, menar han.

– Polisen kan inte lösa det här ensamt. Vi gör vår del, KST gör sin del, ÅHS gör sin del, tredje sektorn och grannarna kan göra sin del; hela samhället kan göra något. Men polisen kan inte säga att ni måste separera. Det faller utanför våra befogenheter. Det måste finnas förståelse för att vi har olika uppgifter.

– Samtidigt som vi ska hjälpa och stöda målsägande, är det också vår skyldighet att värna den misstänktes rättsskydd. Vi kan inte i någon situation döma någon i förväg, det är olagligt.

Jobbar på bemötandet

Christoffer Ahlfors anser att Ålands polismyndighet har bra och bred kunskap i frågor som rör våld i nära relationer. Men han är medveten om att det funnits, och fortfarande finns, kritik mot polisens bemötande i dessa situationer.

– Det är ett serviceyrke vi jobbar med och bemötandet är något vi diskuterar och jobbar med hela tiden. Som jag upplever det har utvecklingen gått framåt de senaste fem åren.

Det här är också något som tas upp i polisens grundutbildning.

De kvinnor jag pratat med har lite olika upplevelser av polisens bemötande. Är alla lika kunniga eller utbildade, eller är det bara cheferna som går utbildningar?

– Det är klart att det finns en variation, alla har inte deltagit i alla utbildningar. Men just på området våld i nära relationer har vi en ganska bred kunskapsbas.