Vid ett garage i Skarpvändan i Jomala står Röde orms sista buss, en Scania Omnicity från 1999. Det vet Sven Larsson att berätta – han körde nämligen bussen under många år i Mariehamn.

– Det är en guldbuss, den är fantastisk, säger han.

Bussen har i dag plats för 94 personer, varav det finns 36 sittplatser. Men nu ska bussen få en ny funktion. Bosse Karlsson kom med idén – skulle den inte kunna fungera som ambulansbuss nere i Ukraina?

Uffe Grüssner, som länge funderat på vad han ska göra med det sista fordonet i Röde Orms busspark, hakade snabbt på idén. Förra året avvecklade han bolagets verksamhet efter 50 år, och det har inte varit lätt för honom att släppa just den här bussen eftersom den har en särskild betydelse för honom. Inte bara är det den sista Röde Orm-bussen han har kvar – den är också en buss som endast gått på fiskdiesel sedan 2011.

– Just till den här bussen har jag sentimentala band och jag ville inte släppa den i från mig hur som helst. Den var med under vår storhetstid i Mariehamn, och Wall Street Journal var hit och gjorde reportage om den och om Mariehamn som första stad i världen med koldioxidfri trafik.

Krävs justeringar

Bussen är väl lämpad som ambulanstransport av flera skäl, säger Uffe Grüssner. Den har tre par breda dubbeldörrar, det är den enda bussen på Åland i dag som har lågt golv hela vägen och det finns dessutom en ramp. Men bussen måste förstås byggas om lite, och det tar man tag i så fort som möjligt. Till exempel behövs plats tas fram för bårar och dessutom ska material som syrgas och annan första hjälp-utrustning finnas med.

– Vi har varit i kontakt med Knut Lönnroth (landskapsläkare reds. anm.) och fått lite tips, säger Monica von Frenkell, som tidigare varit med och organiserat flera hjälpresor ner till Ukraina.

Som medlem i den nybildade gruppen ”Ambulansbussen från Åland”, hoppas hon att ålänningarna liksom tidigare ska ställa upp med vad man kan i form av donationer.

– Vi ska köra ner bussen och vill före det fylla den med varma kläder, mat, lampor, medicinsk utrustning, batterier och elverk. Höga fiskarstövlar har också efterfrågats.

Ganna Solomko kom till Åland från Ukraina förra året, och hon har kontakt med en anestesiläkare som under kriget kör ambulans i Zaporizhzhia, i landets sydöstra del. Dit har tidigare Västra Saltviks gamla brandbil förts.

– Nära frontlinjen har de ganska moderna mobila sjukhus där de ger första hjälp och de gör även operationer om det behövs. Men efter den första hjälpen måste de sårade soldaterna köras vidare till sjukhus längre bort.

Och det är alltså här bussen från Åland kan fylla en funktion.

Personlig betydelse

Att bussen nu ska göra nytta just i Ukraina, och hjälpa soldater som skadats i kriget mot Ryssland, har en särskild betydelse för Uffe Grüssner. Många känner till hans familjehistoria och gården Solkulla i Kvarnbo, Saltvik som ryska staten tog ifrån hans familj – och som släkten trots en mångårig kamp för upprättelse aldrig fått tillbaka. I stället står gården, fortsättningsvis i rysk ägo, och förfaller. Uffe Grüssners far Albrecht Grüssner satt fem år i fångläger i Sibirien.

– Ryssarna tog huset 1944, körde ut oss och morsan och vi syskon skickades till i interneringsläger i Finland.

Uffe Grüssner föddes i Berlin 1940, men har få konkreta minnen från krigets Tyskland. Ljudminnena finns dock kvar, och dem påminns han om när han ser nyhetssändningar från kriget i Ukraina.

– Jag minns bombsirenerna, och det ryser i mig och nackhåren reser sig när jag hör dem.

Bussen ska förbli röd, men fiskarna på fönsterrutorna tas bort. Och ja, bussen kan även gå på andra former av diesel än fiskdiesel.

– Jag tror bussen blir lika glad som jag över att den ska få göra nytta i Ukraina. Bara för att man är gammal behöver man inte vara oduglig, säger Uffe Grüssner.