– Man ska störa dem så lite som möjligt och inte jaga ut dem ut bona, säger Bengt Granberg, som hade tur att vara på plats när kultingarna och de två suggorna visade sig.
Han har haft vildsvin sedan början av 1990-talet och årets två kullar på sex kultingar är mycket välkomna, säger han.
– Jag hade inte en enda i fjol. Som mest har jag haft ett femtontal kultingar på en gång.
Kultingarna är väldigt skygga och håller sig till de två suggorna i vilthägnet i Eckerö. I hägnet bor också två galtar.
Än så länge är kultingarna så små att de diar. När de blir ungefär en månad gamla börjar de äta mer fast föda. 
– Vi måste se till att de har tillgång till kraftigare mat, men de får söka den själva.
Kultingarna bor i små hus med halm i. De små ära känsliga för kyla, men framför allt för väta, det vill säga snö och vatten. I Nordtyskland har vildsvinsstammen reducerats kraftigt i år på grund av den hårda vintern, säger Bengt Granberg.
Inga aggressiva djur
Bengt Granberg har följt med vildsvinsdebatten på Åland och han vill slå ett slag för vildsvinen som trevliga djur. Eller i alla fall inga djur att vara rädd för.
– Jag går ofta in till dem och då kommer de och hälsar på mig, säger han och tillägger att de inte heller är aggressiva mot främlingar.
– Men när de är trängda och jagade blir de farliga.
Han tror inte att det finns fler än en galt på Åland och den tror han att på ett eller annat sätt kommit hit österifrån. Att stammen skulle öka väldigt mycket ser han som osannolikt.
– Det finns så många skickliga jägare. Och blir det en hård vinter klarar de sig inte. Det krävs frostfria marker och mer lövskog. Man måste utfodra dem om man vill hålla stammen.
Och de små kultingarnas öde? De flesta slaktas faktiskt före ett och ett halvt års ålder.

Sandra Widing