Den 26 december på morgonen befann sig då 24-åriga Josefin Kjellström och Linda Åberg på sitt hotellrum på Phi Phi-öarna i Thailand. De var på semester i paradiset och hälsade på vänner och hade ingen aning att en naturkatastrof växte fram under havet och snart skulle förvandla tillvaron till ett helvete.

Plötsligt hörde de ett extremt högt ljud, ett dån och människors skrik som överröstades av dånet.

– Vi gick och öppnade dörren och såg en enorm svart vägg komma emot. Vi bara stängde dörren i ren reflex, ungefär som att det här vill vi inte vara med om, säger de.

Sedan sade det pang. Med vågen kom allt bråte man kan tänka sig med våldsam kraft. Det var byggnader, avloppstankar, cyklar, träd, sängar och bord och stolar.

– Jag trycktes genom fyra väggar och hamnade under vattnet. Jag tror vattnet nådde upp till taket i vårt rum. Jag var under vattnet ett bra tag och först kände jag bara chock. Men sedan blev jag arg och tänkte: ”är det så här jag dör”, säger Josefin.

På något sätt lyckades hon ta sig upp mot ytan och där hon kom upp hade Linda lyckats bända upp plåttaket och gjort ett litet hål. Linda hjälpte henne upp genom hålet.

– Jag kom upp mot taket och på något sätt lyckades jag bända upp det. Byggnaderna där är inte som våra.

Folk dog

De satt på det brännheta plåttaket ett tag. Även andra hade hamnat på samma tak och runt om dem var det totalt kaos.

– I ett träd satt en kille och skrek och man såg att hans ben var helt av, minns Josefin.

När vattnet sjönk undan tog de sig till en bar som låg på en höjd. De tog sig dit och där fanns en hel del folk.

– Många var helt hysteriska och många var blodiga och trasiga. Vi träffade en svensk familj från Uppsala där mamman och sonen var väldigt skadade. Vi hjälpte varandra. Jag såg det som min uppgift att hålla mamman vid liv och pratade med henne, medan den 14-åriga dottern satte upp mitt hår som var fullt av lera. Jag har fortfarande kontakt med den familjen där alla otroligt nog överlevde, säger Josefin.

– Men vissa dog där på taket och det var mycket skrik, både av glädje och dödsångest, säger Linda.

Småningom började vattnet sjunka undan och de insåg att de inte kunde stanna på baren hur länge som helst. De började vandra genom all bråte upp mot byn och upp mot bergen. Medan de vandrade började de inse katastrofens omfattning.

– Det var hemska scener, människor som var lemlästade, döda och sådana som förlorat sina nära.

Mardrömmar

Den natten övernattade de utomhus i bergen. Hela tiden fanns rädslan för en ny våg och ännu hade väldigt få hört talas om fenomenet tsunami.

De första åren efter tsunamin var jobbiga. Josefin fick professionell hjälp.

– Jag ville inte ha någon hjälp. Jag insåg att ingen ändå kommer att fatta vad vi genomgått, säger Linda.

Fortfarande kan de drömma mardrömmar.

– Det handlar om vatten som stiger, sådana saker. Och du kanske inte märker det, men min kropp skakar när jag pratar om tsunamin, säger Josefin.

Nära vänner

Linda och Josefin är fortfarande nära vänner. De bor på olika orter och har barn, Josefin har tre och Linda ett.

– Vi talar sällan om tsunamin, det behöver vi inte. Men det är skönt att veta att man delar det här med någon som exakt vet hur det var, säger Josefin.

Båda har varit tillbaka i Thailand och tycker att det var viktigt.

– Det var bra att komma och se att det var på riktigt. Jag kunde borsta fram golvplattorna till vårt rum i sanden, säger Josefin.

Vad har upplevelsen gjort med er, tror ni?

– Livet har blivit fantastiskt bra ändå. Jag har en fin familj och ett jobb jag trivs med. Jag kan tänka mig att det gett en slags styrka. Det var en hård livserfarenhet och jag är tacksam för allt stöd jag fått av familj och vänner. Men ibland undrar jag om jag ännu förstått vad jag var med om, säger Josefin.

– Den här tiden på året kommer sorgen närmare. Det är en händelse som helt klart format mig som människa, det gör något med en att bevittna allt det här. Jag har min syn på vad livet ska gå ut på. Jag är inte materialistisk och jag vet hurdan mamma jag vill vara till min son. Det har vuxit fram en tacksamhet med tiden, men samtidigt finns en sorts smärta där. Som en sorg man för all tid bär med sig, säger Linda.