Elin Manselin är som en livs levande sagobok. Allt hon gör, hur hon rör sig och de tonlägen hon använder när hon pratar, blir till en inbjudande och inlevelsefull interaktion. När hon dunsar ner i fåtöljen skruvar hon på hela kroppen tills den stannar i den position som ger henne utrymme att använda armarna fullt ut när hon gestikulerar. Men för Elin har det inte alltid varit en självklarhet att vara så uttrycksfull och våga ta plats.

– Innan har jag nog varit en person som låtit kuva sig. Men nu känner jag mig så hemma i mig själv. Och jag har bestämt mig, i mitt liv tänker jag vara allt. Jag vägrar böja mig och jag vägrar följa normerna.

Vägen till dansen

Konsten är en stor del av Elins liv, framför allt scenkonsten. Sedan barnsben har hon lyssnat på och tagit till sig av musiken, både för själen och för kroppen.

– Jag har tidiga minnen från när pappa sjöng vaggvisor för mig och min bror och han satt ofta på musik hemma. När jag senare fick låna hans LP-skivor började jag hålla dans- och showuppträdanden i vardagsrummet.

Elin skrattar åt minnet.

– Jag spelar tyvärr inte något instrument själv, inte bra i alla fall. Men som yngre var jag med och startade ett band med två goda vänner, det var fantastiskt roligt. När jag senare träffade min kära vän Alexandra Esser hjälpte hon mig komma i kontakt med dansen. Och nu kommer jag aldrig sluta att dansa!

För Elin, som till vardags jobbar som musiklärare i en åländsk lågstadieskola, är just barnens väg in i musikens värld en stor passion.

– Jag har alltid tyckt om att lära känna barn och deras värld. Så det föll sig naturligt att mitt intresse för musik skulle kombineras med att jobba som musiklärare.

Som mamma till två barn får hon dagligen nöjet att upptäcka och uppleva världen ur deras ögon. Något hon håller väldigt varmt om hjärtat. Det faller sig därför väldigt naturligt att Elin brinner för att hjälpa andra upptäcka musiken och konstens värld. Hon ser sig gärna som en vägvisare in i vad hon kallar det bästa med livet.

– Alla bör hålla på med musik och dans. Den ordlösa fantastiska kontakten man får med sig själv och andra människor är magisk. Konsten är allt! Den engagerar känsloliv och intellektet. Den är magisk och provocerande på samma gång.

En dröm som blev sann

En av Elins största stoltheter, utöver hennes två barn, är hennes medverkande i det tvärkonstnärliga scenkonstkollektivet Urgrund. Som en fjärdedel i kvartetten är hon med och producerar och uppträder i vad hon själv beskriver som en av sina livsnerver.

– Urgrund är en kreativ plattfom där jag kan gå på upptäcktsresa i mig själv och delvis i mina konstkollegor. Provocera publiken i den allra mest positiva bemärkelsen.

Urgrund, som startade med att Elin lärde känna danskonstnären Hanna Kivioja, har i dag växt och skapat nya möjligheter för kvartetten. Jakob Lavonius anslöt sig till gruppen, och i mars 2023 hade gruppens första egenproducerade uppsättning Gräns/Fall premiär. Sedan dess har även Sanna Isabell fått en given plats i gruppen.

– Arbetet med den skakade mig i mina grundvalar. När en arbetar med authentic movement och med långa och undersökande improvisationssessioner är det omöjligt att inte komma i kontakt med delar av en själv som legat djupt begravda – både urkrafter och trasigheter. Det är terapeutiskt i den djupaste bemärkelsen. Urgrund är att låta tanken, drömmen, fantasin sväva iväg utan begränsning. Det är att leva.

För Elin är det en dröm som slagit in när hon får lägga sin tid på att utveckla och jobba med Urgrund.

– Jag är lyckligt lottad som kan förvärvsarbeta med detta. Jag lever i den meningen redan min dröm. Jag vill bara fortsätta vistas i det kreativa flödet som Urgrund är för mig. Fortsätta se vilka aspekter och idéer som flyter upp och som vi vill gestalta i framtida föreställningar.

Sparkade in garderobsdörren

Men Elins vardag är inte enbart fylld av konst och dans och uttrycksfull musik. Hennes liv har kantats av en återkommande psykisk ohälsa som hon i dag har börjat nysta i, för att få rätsida på allt.

– Jag ska inom kort påbörja en utredning för NPF-problematik. En vän öppnade mina ögon genom att ställa frågan om jag såg det som en möjlighet att jag är autist, och med den frågan var det så många bitar som föll på plats.

Nyligen ställdes Elins liv på kant i och med att hon kom ut som polyamorös. I och med det tog hon även klivet ut ur sin relation med barnens pappa. Efter över halva livet tillsammans var det inte ett litet kliv att ta.

– Jag vet att det för många upplevdes som att jag bara sparkade upp garderobsdörrarna. Men allt det här har funnit inom mig hela tiden, men aldrig fått ta plats. Jag har silvertejpat och maskerat över alla dessa tankar och känslor, rädd för vad som händer om jag överskrider normerna. När jag väl tog det här steget hade jag premediterat det i 17 år. Det var genomtänkt och med mycket spärrar.

Elin låter axlarna sjunka medan huvudet rullar från sida till sida, som om hon släpper på spänningarna.

– Jag är väldigt bra på att vara rädd och orolig, men jag är ändå jäkligt modig! Jag är ofta rädd, men jag gör det ändå! Och jag vill att alla ska veta att kan jag, ja då kan även du.

Hittar kraft i naturen

I dag har Elin börjat landa i den nya vardagen som hon skapat för sig själv. Tacksam över den fina och trygga relation hon har med sin medförälder och sina egna föräldrar. En annan ny aspekt i Elins färgstarka tillvaro är den nyfunna titeln häxa. Det var i april förra året som Elin första gången klev in i ett så kallat gudinnetempel i Uppsala. Den värme och den gemenskap hon möttes av gjorde att hon direkt kände sig hemma, och i dag är häxkonsten en självklar del av henne. För Elin handlar livet som häxa om att vara gränsöverskridande och modig. Att stå i sin egen kraft, som hon ofta återkommer till.

– Jag har ingen kristallkula, och jag besitter inte några magiska krafter.

Tillsammans med två väldigt goda vänner träffas de ute i naturen för att skala av sig allt det de bär på, och allt de förväntas vara, för att bara vara sig själva i stunden.

– Vi har alla en stark koppling till naturen. Våra skogssessioner inleds ofta med att vi rökelseduschar varandra och kallar in kraften från de fyra elementen. Ibland håller jag en guidad meditation, men oavsett är denna stund en fullständig avslappning där vad som helst kan hända.

Levnadsglad och nyfiken

När Elin blickar mot framtiden är det mycket i hennes liv som hon hoppas kommer vara samma som nu. Men hon hoppas även att framtiden kommer föra med sig en balans i livet som kommer mer naturligt än vad det gör i dag.

– Jag hoppas att jag lär mig hur man gör saker utan att gå all in på allt, att jag inte kommer vara tvungen att kämpa lika aktivt med att bromsa mig. Det är då jag kraschar. Jag hoppas också att jag blivit bästa vän med mig själv. Att jag kan stå starkare i min egen kärlek, oavsett om andra vill vara med mig eller inte.

Just att andra inte vill vara med henne, och mer direkt ensamheten, är något som stundvis skrämmer Elin.

– Men jag har börjat inse att det är ganska skönt att vara själv. Det vill jag utveckla vidare.

Samtidigt är Elin mån om att understryka skillnaden mellan att vilja vara själv, och att känna sig ensam. Elin berättar att hon ofta känner sig ensam, även i rum fulla av människor.

– Det känns ofta som att många bara säger det de lärt sig att man ska säga. Artighetsfraser och frågor utan egentlig substans. Då känner jag mig ensam, som att ingen förstår eller är som jag. För jag vill prata om djupare saker än middagsmaten.

Elin slår ut med armarna så långt de kan nå för att framhäva storheten i alla de frågor som rör sig i hennes huvud dagligen.

– Vem är vi? Vad vill vi? Varför?

I det stora hela är Elin glad. Tacksam och glad. Och hon ser med iver och nyfikenhet på vad morgondagen ska föra med sig.

– Jag är för levnadsglad och för nyfiken för att inte se ljust på framtiden, skrattar hon innan hon dansar iväg i eftermiddagssolen.