Sedan höstterminen 2019 jobbar Anna Häggblom som träslöjdslärare i Strandnäs skola. För henne är slöjden ett så solklart skolämne, på flera sätt.

– Ett helt komplett ämne. Det hör hemma i skolan mer än någonsin, säger hon och menar att det även väver in historia, genus, språk, hållbarhet … Allt.

Anna brinner för att bibehålla gamla slöjdtekniker. Att de lever vidare. Hon pratar om att det är ett immateriellt kulturarv.

– De bevaras bara när man gör det – teknikerna, kunskapen – så att de lever vidare, säger hon och menar att man här inte bara kan sätta en plakett på något där det står att tinget är ett kulturarv, utan att det bara kan leva vidare genom att det utförs.

– Det är så mycket med slöjd och hantverk som inte bara är gamla saker.

Innan Anna valde att studera till lärare i trä och metallslöjd hade hon studerat kandidatexamen från Göteborgs universitet i ledarskap och projektledning inom slöjd och kulturhantverksområdet vid institutionen för kulturvård.

– Jag hade för mig att jag skulle utbilda mig och specialisera mig på något inom kultur och historia, säger hon och beskriver bakgrunden och uppväxten i Jomala, Björsby, och om att hennes intressen vävdes samman i slöjd och hantverk, och att det råkade sig bli en bredd av hantverk, och en ledarskapsutbildning där hemslöjdskonsulent var ett tänkbart arbete.

– I ett sådant yrke – att kunna prata med alla oberoende av hantverk.

Självklart intresse

Under Annas uppväxt hade familjen ett litet jordbruk, även om föräldrarna alltid också höll på med annat.

– Jag tjatade till mig att vi skulle ha får, säger hon och berättar om att de därefter hade får i liten skala.

Hon drar upp ena benet intill sig på bänken där hon sitter invid köksbordet. Katten Bosse ger sig till känna och får en dos uppmärksamhet. Hon berättar vidare om uppväxten, om skogen som gav henne inspiration och att gamla hus redan då gav henne varma känslor. Hon hade ett intresse för den gamla gårdsmiljön och för byn och historia. Efter studierna i Göteborg valde Anna att fokusera på att specialisera sig på sitt material – träet – på Folkhögskolan i Vindeln, Norrland. Hon upplevde det som väldigt hemtamt och kände likheter med Åland.

Och så flyttade hon hem till Åland och upptäckte att jobbet som lärare var kul. Hon jobbade ett år i Södersunda skola och dessförinnan ett år i Strandnäs skola. När hon upptäckte att slöjdlärare var ett kul jobb valde hon att gå en till utbildning, till lärare i trä och metallslöjd på distans vid Linköpings och Umeå universitet. Samtidigt som hon har studerat har hon jobbat som träslöjdslärare i Strandnäs skola. Förutsättningarna för distansstudierna var att ha relevant grundkunskap och en verkstad, vilket hon hade.

– Det akademiska har tagit all energi när jag inte har jobbat. Jag har jobbat och pluggat.

Snart har vi verkstad där ute, säger hon och visar på uthuset där sambon som bäst håller på att greja.

– Det är otroligt skönt. En ny fas!

En ny fas

Anna är nu klar med studierna och har inspiration och vill ägna sig åt sig själv. Att få skapa!

– Fast jag tycker om att dela med mig, säger hon och erkänner att hon redan har bokat in att hålla kurser till hösten.

– Men jag vill fördjupa mig i mitt eget skapande. Jag har så mycket idéer.

– Yohan sa nyligen att vi borde väva lite mattor, inflikar hon och visar var vävstolen står placerad uppe på övervåningen, även om den inte är helt uppställd ännu.

Det är säkert tio år sedan Anna lärde sig att väva. Och hon säger att slöjd av olika slag hänger samman. För även om trä är hennes grej så måste slöjd inte var så uppdelat.

– Är du slöjdig så går du över gränserna.

– En lärare sade efter folkhögskoletiden: ”Peta omkull ett träd – gör bara!” Man kan ju bara göra också, för att må bra.

Därigenom kommer Anna in på det här med att sticka. Att det är någonting som många gör just bara för att må bra. Hon pratar om balansen, lustfylldheten. Samtidigt gör hon gärna saker på den svåraste nivån. När hon fick ett ”stickskov” började hon genast med att sticka en kofta och i ett svårt mönster som hon dessutom ändrade i. Anna kommer in på den där med att ha bakgrunden i att ha vuxit upp på landet. Kanske den har färgat av sig i tron på att man klarar saker och ting. Hon berättar om när rikthyveln i skolan behövde justeras. Då prövade hon genast själv med utgångsläget i att hon skulle fixa det, utan att egentligen ha den kunskapen.

Smycka med karvsnitt

– Jag identifierar mig så mycket med slöjdare. Det är nära besläktat med hemslöjd. Behovsslöjd. Min grej är ju slöjd. Men man måste inte vara så petnoga.

På frågan vad hon gör om hon ska göra något i trä som rätt och slätt är lustfyllt, svarar hon att hon då vill tälja – tälja figurer och skära mönster.

– Det är det roligaste!

Hon karvar i trä, gör karvsnitt. Pryder föremålen hon skapar med dessa, eller så skapar hon medaljonger i karvsnitt.

– Jag började väldigt ung med det väldigt traditionella, nu vill jag röra mig åt ett annat håll. När man behärskar grunden – då kan man jobba med uttryck som är mer personliga, samtida. Jag är sugen på att sticka med neonfärger nu när jag har stickat med de dova.

Anna gillar att ha en utställning att jobba mot. Nu är det tag sedan. Det har varit intensivt med både studier och jobb, och hon har sett till att ge sig själv återhämtning.

– Det är vettigt!

Samtidigt som hon vill ge sig själv tid att skapa har hon, som sagt, lovat att hålla kurser l höst, bland annat för Medis på Kumlinge. Anna lyfter fram det värdefulla i att också lyfta fram slöjd och hantverk i olika evenemang, som på Kulturnatten. Anna vill gärna ha slöjd på torget i Mariehamn, och hon har visat upp och haft pröva-på-tillfällen i Sjökvarteret. Hon känner att det är viktigt att även den här uttrycksformen får vara med och ta plats, också för barn.

Anna menar att det är lätt att missa värdet i något. Att det är först när man vet hur det går till att framställa det som man inser värdet i det – och ger det respekt.

– Den som har provat på vet.

Maskulint kodat

Även om Anna skapar bruksföremål, skapar hon också grejer som är helt till lust och nöje. Hon visar en bild på en av de ”helt knäppa” grejerna som hon har byggt där mekaniken är kärnan. Hon reflekterar kring att hon borde visa upp det hon har gjort,

– Slöjdare och hantverkare. Man har inte det där med att bygga varumärke. Ett sådant tänk är kanske inte det jag har fokuserat på. Samtidigt – varför inte dela med sig?

Hon bär en önskan att alla kunde få pröva på slöjd och hantverk. Ofrånkomligen funderar hon över att det kan vara viktigt att hon – som kvinna – på något sätt kan vara där och visa att det är en möjlig väg.

– Ett litet steg. Och att uppmuntra alla att göra, säger hon och återkommer till det här med genus.

– Jag kan inte låta bli att reflektera över det. Det finns redskap och material som är klassiskt kvinnligt kodade. Likaså miljöer som är manligt kodade, säger hon och kommer särskilt in på metallslöjd där rummet och väggarna är hårt maskulint kodade.

Landat i Markusböle

Sedan ett år tillbaka bor Anna tillsammans med sambon Yohan Henriksson i Markusböle i huset de äntligen hittade och som har blivit deras hem. Anna upplever att det känns lite som att vara tillbaka i uppväxtens miljö på landet efter att ha bott i lägenhet så länge. Nu ger hon och sambon en hel tid åt att fixa i verkstaden. De river och bygger där i uthuset. Efter skoldagens slut åker hon ”hem och rustar”, som hon säger. Under studietiden i lägenhet kunde hon visserligen spinna och sticka och liknande, sådant som går att göra när man bor i lägenhet. Men hon ville ta sig till ett sådant ställe där hon kunde hålla på med sådant som är otillgängligt. Det kan hon nu.

Dessutom får trädgården och odling deras engagemang. Det ska planeras och beskäras – och odlas. I det ena fönstret i det hemtrevliga köket där veden sprakar i köksspisen är förodlingarna i gång.

– Man kan ha det så hemskt bra, utan att det är särskilt kostsamt!

Anna berättar om sambon som är musiker och jobbar oregelbundet.

– Han är hemma och eldar och han lagar mat, säger hon leende.

I ett av rummen står musikinstrumenten och -utrustningen uppställda. En elorgel som Anna gärna spelar på är senaste tillskottet. Mot ytterväggen står Annas längdskidor uppställda. Skidorna fick hon i julklapp av sin mamma och med dem hon har begett sig iväg på turer ut i skogen.

– Det här är konceptet hur man vill leva, säger hon och åsyftar livet de skapar där i deras hem.

– Då behöver jag inte längta bort till något annat.

– Jag är gjord för det eller det är gjort för mig, säger hon om att ”böka” ute i jorden.

Paret har dock tagit det lugnt i sitt övertagande av huset. Precis som de beskär och avverkar bland växtligheten pö om pö har de tagit ett rum i taget och ett hus i taget. Det övergripande målet är däremot solklart. Det ska finnas plats och utrymme för vänner i deras hem. Ett välkomnande hem där det finns rum för gäster att övernatta. Det sociala livet är viktigt.

– Det värdesätter jag väldigt mycket. Att fara på kaffe … att bjuda på middag. Man färgar och inspirerar varandra i kompiskretsar!