Redan i slutet av 1990-talet engagerade sig Stephan Remmer i Ålands Sjöräddningssällskap som frivillig. Senare blev han anställd. Havet har för honom alltid varit en självklar del av livet. Han är född och uppvuxen i Vårdö, Listersby.

– Mor och far har alltid varit på sjön. Och far jobbade ett tag på sjön. Jag har vistats på sjön sedan jag var en liten pilt.

Även jakt och fiske var en naturlig del av uppväxten, precis som sport. Genom hela högstadie- och gymnasietiden spelade han mycket innebandy. Efter alla bussturer till och från Godby högstadieskola innebar förstås studierna vid Ålands lyceum detsamma. De vill säga långa dagar med resvägarna inkluderade.

– På den tiden gick bussen bara från Prästö, säger han och beskriver de tidiga morgnarna och de sena eftermiddagarna och hur han skulle ta sig tvärs över Vårdö för att komma till bussen på den andra sidan Prästösund.

– Så jag flyttade till en egen lägenhet i Mariehamn och lärde mig stå på egna ben.

Om sina framtidsplaner då säger han att han inte över huvud taget visste vad han ville göra efter gymnasietiden. Eftersom han var i Australien på ett utbytesår gick han dessutom ”lusse” på fyra år.

– Det var mor som kom hem från ett föräldramöte och frågade om jag var intresserad, säger han och hänvisar till att han egentligen inte hade tänkt tanken innan dess.

– Men det var riktigt bra! Det var så annorlunda. Jag var ju bara 17 när jag åkte, och då blev jag ännu mer självständig. Man lärde sig, växte på ett annat sätt. Det var inte bara att ringa hem varje dag.

Efter gymnasietiden jobbade Stephan först på Shell Mariehamn och övergick sedan till att bli försäljare på Ålands Färg & Tapet. Redan i slutet av 1990-talet hade han dessutom börjat som frivillig inom Ålands Sjöräddningssällskap.

– Jag hade en flickvän vars pappa höll på med det. Jag följde med och åkte båt, på räddningskryssaren Hans Helenius.

På den tiden var det Lumparlandsstationen som gällde för honom, men han träffade även på de aktiva i Mariehamn. Eftersom det här med sjön var så naturligt för honom kände han att kombinationen ”kopplingen till sjön och att hjälpa andra med ganska varierande sysslor” passade honom. Han uppskattade det sociala och gemenskapen i föreningen.

Blev hans jobb

Under hela den tiden som han jobbade på Shell och senare på Ålands Färg & Tapet var han såldes aktiv på ideell basis.

– Men så i februari-mars 2007 ringde Dag Lindholm och frågade om jag ville komma och pröva på att ha det som arbete.

Stephan antog utmaningen och ett halvårs prövotid följde. Fokus låg på skolning och kurser.

– Internt – för våra besättningar, förtydligar han.

Och bevisligen gillade han det, för han blev kvar. Sedan 2007 har han jobbat heltid som jourskeppare och skolningsansvarig.

Kring vad sjöräddningen gör, säger han:

– Det är ett brett spektrum, även om det har tajtats ner lite nu. Kanske för att det har blivit effektivare.

Att summera detta breda spektrum är således inte helt enkelt. I stället säger Stephan:

– Det är en förening med ett stort hjärta som hjälper andra när det behövs!

Många föreningar som är beroende av ideellt engagemang har drabbats av bristande krafter, men sjöräddningen verkar vara rätt förskonad.

– Överlag som förening har vi det bra! Många är nyfikna och väljer att stanna. Vi har en bra stomme i våra besättningar. Många som varit med och slutat har sedan kommit tillbaka när tillfället har getts, säger han och åsyftar allt från studier till familjelivet som kommit emellan i livet för ett tag.

– Det är ganska häftigt. Vi har en nygammal besättning. De engagerade kommer tillbaka. De som ändå redan kan sysslan, men som har blivit mognare och klokare, säger han leende.

Stort hjärta i föreningen

Sjöräddningen har sex stationer utspridda över hela Ålands karta, och där är det bara frivilliga som jobbar.

– Frivilliga till hundra procent!

Han pratar om hur de som är engagerade har ett hjärta i föreningen och hur han ser att de brinner för verksamheten. Uppenbarligen behöver de också hålla sig alerta och ajour med respektive båt, så att de är vana vid att använda utrustningen. Båtarna blir mer och mer utrustade med teknisk utrustning, och de är snabbare än för 20 år sedan, understryker han.

– Vi har en kärntrupp och en supporttrupp.

För att locka folk till föreningen har man gjort allt från att stå på mässor till att besöka skolor och berätta om verksamheten. Samtidigt verkar människor ofta höra av sig till dem när de blir nyfikna efter att ha fått upp ögonen för dem – bland annat via sociala medier – och väljer väljer sedan att pröva på.

– Vi har en bra rekrytering och många kommer och prövar. De som söker upp oss av eget intresse stannar hos oss, summerar han.

Egentligen, säger han, har inte det de gör som förening förändrats de senaste tio åren, men budskapet utåt har kanske gjort det. De har helt enkelt blivit mer aktiva i att lyfta fram vad föreningen gör.

För vem som helst

På frågan huruvida vem som helst kan bli sjöräddare, svarar Stephan:

– Ja, den som har normal kondition och kan simma – och som har drivet. Sedan kan man utbildas. För två veckor sedan hade vi en grundkurs för nya sjöräddare.

– Det är så som verktygsbacken blir bra i slutändan.

Han nämner det viktiga i att kunna lita på varandra, att kunna lita på att de andra som är med fungerar. Han jämför upplägget med de frivilliga brandkårerna. Onekligen är det inte alla som känner till att mycket av det som tas för givet i samhället åstadkoms med frivilliga insatser. Det finns en okunskap. Han pratar om den berömda ”någon” som kommer när man är in nöd och ringer ett telefonsamtal efter hjälp. För många är det först då kontakten med de frivilliga räddningsverksamheterna uppstår, på samma gång som inte alla inser jobbet och engagemanget som ligger bakom.

De anställda i föreningen går efter sommar- och vinterschema. Sysslorna skiljer sig åt lite grann. Sommartid jobbar de enligt ett vecka-vecka-schema, med jour den veckan man är i tjänst.

– Under jourveckan ska man finnas nära Mariehamn och man kan inte åka till Geta och äta glass, säger han symboliskt.

Vintersäsongen, däremot, innebär tre veckor i tjänst och en vecka ledigt. Då handlar jobbet främst om underhåll och kontorsjobb, och om skolningar och kurser. Kurserna förläggs av naturliga skäl oftast till kvällar och helger. Och de hålls inte bara i Mariehamn.

– Det är inte vi anställda som gör allt, men vi supportar de som håller dem.

Sommarsäsongen innebär självfallet mer uppdrag än vinterns dito. Han beskriver den gångna sommaren som för många innebar en tid av ”hemester” och med betydligt fler ute på sjön än vanligt. Jämfört med hur det exempelvis var på den svenska och den finska sidan menar han att den biten ändå ”sköttes” bättre i de åländska vattnen. Han säger det i andemeningen att man på annat håll haft sina utmaningar att många, även helt sjöovana, har passat på att tillbringa tid ute på sjön och med alla de incidenter som har uppstått på grund av detta. Men att det har varit betydligt mer sansat på Åland.

Ny verksamhetsledare

Den första november gick Stephan över till att bli verksamhetsledare för Ålands Sjöräddningssällskap. Månaden innan hade han gått parallellt med den avgående verksamhetsledaren Dag Lindholm som nu har gått i pension. Och han erkänner att det var väldigt mycket att sätta sig in i. Även om Stephan har varit med länge har han inte haft helhetsbilden.

– Men månaden när vi jobbade dubbelt gav en hel del.

Bägge hade de listor. Dag hade listat vad han skulle informera och berätta – Stephan vad han skulle fråga om.

– De ringade in mycket. Dag hade haft tjänsten jättelänge! Nu vet jag i grova drag vad som ska göras.

Just den här arbetsdagen har, för Stephans del, präglats av kontorsarbete, underhållet av en båt, en båt som har gjorts klar för besiktning och material som har införskaffats för mer underhåll. Åtminstone för tillfället är verkligen sjöräddningsarbetet Stephans grej. På sin lediga tid handlar en hel del också om havet. Om dykning.

– Jag driver en egen firma. Dykfirma. Och tar uppdrag av beställare tillsammans med min kollega David Andersson. Det är väl min fritid, säger han skrattande om det lite åländska fenomenet att driva en firma på fritiden.

Det handlar således inte så mycket om nöjesdykning, även om han förr nog höll på med just hobbydykning.

– Jag och tre goda vänner hade dykcenter och höll på med dykcharter. Tog hit grupper som jag lät dyka på något av våra fina vrak.

Att han alls började med dykning var lite av en slump.

– Jag gick en grundkurs här i Mariehamn, tyckte att det var kul och bara fortsatte.

Jakt och hemmafix

Återigen inser han att fritiden just präglas av den egna firman. Men jakten, som har funnits med ända sedan barndomen då bägge föräldrar jagade, finns kvar och är ett stort intresse. Rådjur och sjöfågel är det han jagar, och sedan en tid tillbaka i Eckerö. Och han uppskattar jaktlaget.

– Jakten ger avkoppling, en social tillvaro och möjligheten att var ute.

Själv bor han och tillsammans med sambon Cecilia Holmqvist i Hammarland, Boda. Och han trivs också med att fixa hemma. Det ska vara helt och rent, säger han symboliskt om tillfredsställelsen i att hålla ordning.

– Hus och hem får ta den tid det tar. Ibland borde man lära sig att ta de lite lugnare. Men just nu trivs jag med att ha mycket, säger han om att vara på en bra plats i livet.

Som anställd inom sjöräddningen är man förvånansvärt lite ute på sjön, visar det sig. Även om han, som han säger, ändå har fördelen att delvis vara det. För privat blir det inte särdeles mycket vistelser ute på sjön.

– Det kunde kanske vara en avkoppling …

Samtidigt inser han att han verkligen inte behöver några särskilda sysslor eller platser för att kunna koppla av.

– Jag kan nollställa mig hemma. Jag sätter mig på altanen eller på en klippa. Generellt är hemma en bra plats!