– Jag skulle ha svårt att tänka mig att bo någon annanstans – där man inte har närheten till havet, utbrister Tom Pettersson och blickar ut över Slemmern och siluetten av Mariehamn.
Båten ligger förtöjd i småbåtshamnen alldeles nedanför. För Tom trivs på havet. Det har han alltid gjort. Att bo så här, i ett egnahemshus på Solberget, har gjort att Tom inte känner något behov av en sommarstuga.
Tom är vd för Ålandsbanken Fondbolag Ab och har bott på Åland ända sedan han gick ut Svenska Handelshögskolan i Helsingfors. Visserligen föddes och växte han upp i Helsingfors, men ända från det att Tom var ett år gammal var just Åland familjens sommarviste. Morföräldrarna hade hyrt en stuga på Åland ändå sedan 1950-talet och senare köpt en tomt i Geta där också Toms föräldrar byggde stuga.
Under studietiden jobbade han på Viking Lines, dåvarande Slites, fartyg. Och efter studierna var det en självklarhet för honom att flytta till Åland. Han fick jobb på Viking Lines, dåvarande SF Lines, kontor.
– Det kändes rätt! Det var lågkonjunktur och Helsingfors var annorlunda då. Åland kändes som ett jättetrevligt ställe att bo på.
Tom jobbade med den interna kontrollen och reste mycket med färjorna. 1994 gick han över till Ålands Penningautomatförening (Paf), i en tid då den internationella verksamheten var under uppbyggnad. Han beskriver en fascinerande utveckling.
– Vi hade 14 persondatorer på företaget då jag började. Fyra år senare lanserades det första internetbaserade spelet. Och i dagsläget är ju Paf en veritabel it-organisation. Jag har aldrig skrattat så mycket som under de åren som jag jobbade där. Men det var inte min grej.
Tom reste 120-130 dagar om året och det var roligt ett tag, men sedan började han fundera. Han ville göra något som var närmare det han egentligen ville syssla med. Han fick jobb på Ålandsbanken (ÅAB) 1998 och började som revisionschef under dåvarande vd:n Folke Husell. Han nämner hur ÅAB har gått i riktning mot en mindre konservativ organisation.
– Jag kommer ihåg anställningsintervjun på ÅAB då Folke frågade: ”Finns det någon kvinna här som kan servera lite kaffe?”. Jag tror inte någon skulle säga detta i dagens ÅAB.
I fondvärlden
Efter ett år blev Tom chef för det som i dag kallas för affärsstöd för inlåning och dagliga banktjänster. Även detta uppdrag varade runt ett år. För 22 år sedan gick Tom över till Ålandsbanken Fondbolag Ab.
– I medlet av 1990-talet kom fondverksamheten i gång i Finland, lite senare på Åland. Verksamheten var väldigt liten då. När vi började handlade det om ett kapital under förvaltning om 40 miljoner mark, nu är det 4 miljarder euro. Det har varit spännande varje dag.
De har gått från 3 till 30 personer som arbetar med verksamheten, från ett plus-minus-noll-resultat till att fondverksamheten innebär ett betydande bidrag till Ålandsbankens resultat, och från traditionella värdepapper till investeringar i fastigheter och i vindkraft. Bland annat.
– Det är en fascinerande värld. Ligger man rätt blir det bra, ligger man fel blir det dåligt. Och en förutsättning för att lyckas är att kunderna, investerarna i fonderna, är nöjda!
Han, som är ansvarig för verksamheten, är mer en generalist och ansvarar för helheten. Kunskapen kring de olika placeringarna finns däremot bland de cirka 30 specialisterna inom bolaget. I dagsläget är fondbolaget alltså en betydande del av bankverksamheten.
– Det som är bra för banken är bra för kunderna.
När han började som vd för fondbolaget hade han ingen direkt erfarenhet av verksamhet inom placeringar. I dag hade han säkerligen fått börjat som trainee innan han fick äntra vd-stolen.
– Jag hade inte mycket praktisk erfarenhet när jag började, men har fått den, säger han och inser att han nog är den i Finland som har suttit längst som vd för ett fondbolag.
Under den tiden Tom har jobbat som vd har branschen onekligen utvecklats otroligt mycket.
– Varje dag har det varit något nytt.
Han nämner hur det i början av 2000-talet var enkelt att uppdra åt en förvaltare i London att sköta investeringar i en fond.
– Man flög dit och avtalade om villkoren konkret på ett par dagars tid. I dagsläget gör nya regelverk att detta blir betydligt mer omständligt och sysselsätter en liten ”stab” i ett antal månader, då man ska beakta outsourcing utanför EU och penningtvättsregler – med mera.
Egentligen är det summan av många olika saker som han tycker att är det roligaste med jobbet. Han lyfter ändå fram starten av olika specialfonder och ger bostadsfonden som ett exempel.
– Den blev en riktigt bra produkt. Och nu vindkraften.
Det handlar om långsiktiga projekt med långa byggtider och där samarbetsparter behövs. Tillsvidare har vindkraften bara varit landbaserad, men nu också havsbaserad.
– För Åland är det en unik möjlighet! I princip Finlands halva energiförbrukning skulle kunna förses med ström av dessa.
Utmaningen ligger i hur energin ska kunna lagras och han nämner väteproduktion som en utjämnande faktor, där elen kunde omvandlas till vätgas för fartyg och lastbilar. Bland annat.
– Man får ha respekt för att det tar ett antal år att förverkliga projekten. Det är fråga om mycket stora investeringar.
Samtidigt som han säger att vindkraften är bra för miljön, understryker han att den inte löser allting. För att hantera realiteten med klimatförändringen behövs åtgärder globalt, både i stort och i smått. Aldrig hade han dock kunnat ana att just vindkraftssatsningen skulle komma att ligga så rätt i tiden och sammanfalla med både den nödvändiga omställningen till grön energi och effekterna av Ukrainakrigets högst överraskande realitet. Också mycket annat som man har gjort på fondsidan har visat sig falla ut ganska rätt, vilket har varit en positiv drivkraft för honom.
– Bra för investerarna, bra för banken, bra för miljön. Konkret nytta.
Rätt väg
Nu kommer han att sluta som vd. För ett år sedan kom han fram till att han behöver lyssna mer på sin kropp. Tom har Parkinsons sjukdom. Så som han tidigare har jobbat, oftast intensiva och långa dagar, är inte längre riktigt hållbart. I stället kommer han att jobba med intressanta projekt där det finns behov av kompetens och resurser. Så länge det behövs kommer han dessutom att vara tillgänglig för kunskapsöverföring till den nya vd:n. För Tom, som har jobbat så länge i bolaget, är det angenämt att få in någon ny som tar ansvar. Själv finns han kvar som seniorkraft.
– Tanken är klar även om kroppen inte alltid gör som man förväntar sig!
Som ekonom hamnade han på ganska rätt ställe, inser han så här i efterhand. Skulle han ha valt inriktningen på studierna i dag hade kanske läkaryrket varit ett alternativ. Men på den tiden var det självklart för honom att bli ekonom. Tanken på att bli pilot figurerade också. Egentligen har reflektionen över läkaryrket mycket att göra med den erfarenhet och insikt han själv har fått via sin sjukdom. Redan 2002 upptäckte han att något inte stod rätt till. Han var ute och skidade en kväll, åkte fristil och när han hade åkt 42 kilometer slutade hans vänstra ben att lyda. Han väntade ett tag och sedan började det fungera igen. Han besökte olika läkare och fick bland annat skoinlägg. Ingen kunde säga vad det var, det var så diffusa symptom. Inte förrän han kom till neurolog Jan Fagius stod det klart. Han såg direkt vad det handlade om.
– Han såg på mig i 15 sekunder. Sedan sa han: ”Du har Parkinson”.
Att få den diagnosen i Toms ålder, under 40, är väldigt ovanligt. Sjukdomen är egentligen inte ärftlig, men sannolikheten att få den är större om den finns i släkten. Tom konstaterar att sjukdomen finns i bägge släktled på sin mors sida.
– Då man känner till symtomen kan man se dem hos personer som har sjukdomen.
I samma veva nämner han att han troligen måste ha varit utsatt för någon annan faktor som har triggat i gång den. Å enda sidan funderar han kring miljöfaktorer under uppväxten i Helsingfors, miljön där, eller det faktum att han har simmat så mycket på Åland då det kan ha funnits alger i havet. Å andra sidan har han sig veterligen inte simmat där det har förekommit.
Till en början hade Tom väldigt lindriga symptom. Så småningom började han så smått medicinera. Men det visade sig att han var överkänslig mot medicinen, så lösningen var att ta en liten dos men kontinuerligt.
– Sedan fick jag mer besvär runt 2015.
Tom valde att låta operera in ett så kallat DBS-system, som innebär små elektroder i hjärnan som ger elektronisk stimulering, plus att han äter små doser dopaminersättning.
– När de pratade om vaccinering vid morgonsamlingen i skolan svimmade jag och sedan gjorde jag ett så här avancerat ingrepp i hjärnan.
Han ler ödmjukt åt jämförelsen. Beslutet att låta operationen utföras föregicks av noga överväganden. Den svenska läkarkåren som var involverad presenterade ingående för- och nackdelar. Det slutliga beslutet var hans eget. Han berömmer såväl vården vid Ålands hälso- och sjukvård som i Uppsala där operationen skedde.
– Det är kompetenta och duktiga!
Känner tacksamhet
Elektroderna opererades in i vardera Toms hjärnhalva. Dessa kopplades till en dosa som finns placerad under Toms hud på bröstkorgen. Den skickar elektrisk signaler till elektroderna som stimulerar hjärnan. Effekten styr han med någonting som liknar en iPod. Det handlar om väldigt små marginaler. Operationen ägde rum 2017 och de närmaste åren därpå gjorde effekten av elektroderna en enorm skillnad för honom.
– Men nu har jag mer tendenser att bli överrörlig och tar mer mediciner. Det är lätt att övermedicinera. Ibland är det bättre att lyssna på kroppen och vila.
Tom kan göra det mesta som han gjort förut.
– Men lika enkelt som tidigare går det inte. En bieffekt av stimuleringen är att den sätter sig på balanssinnet. Bygger terrasser gör jag inte längre.
Han har dock en positiv grundattityd och har vägrat att tycka synd om sig själv. Numera är han helt öppen om sjukdomen, särskilt med dem han har kontinuerlig kontakt.
– Det här är fakta och jag gör det bästa av situationen.
All behandling är symtomlindrande. Att stoppa eller bromsa förloppet är inte möjligt. Tom är tacksam över att han har kunnat fortsätta jobba och att sjukdomen hitintills inte har påverkat det han har gjort. Men nu känner han alltså att det är läge att växla över till någon annan som tar över vd-posten och att han själv får en bättre balans mellan arbete och fritid. För tio år sedan var han ännu mycket i gång fysiskt och han ser ännu till att fortsättningsvis röra på sig så att han bibehåller sin kondition.
– Ju mer man rör sig, desto bättre.
Han har alltid trivts med att vara utomhus. Fisket var tidigare ett stort intresse. På många år har tiden inte riktigt räckt till, men han har hopp om fler fisketurer tillsammans med yngsta sonen Oliver framöver. De delar det intresset, precis som för investeringar och fonder. Under deras kvällspromenader tillsammans blir det mycket diskussioner på området.
Tom har insett att han behöver ha lite flexibilitet, att fem minuter av stillhet emellanåt kan göra under. Första tiden ville han inte acceptera sjukdomen, nu lyssnar han på kroppen. Att vara ute på havet är viktigt för Tom, och han vill verkligen inte ge upp det. När han vistas på havet försvinner hans symptom nästan helt.
– Kroppen kopplar av på havet, säger han och beskriver det näst intill magiska tillståndet som infinner sig.
– Det är någon form av rofylldhet på havet som ger en positiv effekt.
Personligt
Ålder: 56 år.
Yrke: Vd.
Bor: I Jomala.
Familj: Hustrun Karina Danielsson, barnen Simon 18 år och Oliver 14 år.
Intressen: Sommartid båten och skärgården, annars jobbet och familjen.