När Tracey Nyholm, som ursprungligen kommer från Australien, kom till Finland som utbytesstudent genom Rotary var det Finland som valde henne. Det berättar hon leende. Hon hade nämligen fått rangordna fem potentiella länder. Bland dem fanns inte Finland. I motiveringen skrev hon dock att det inte spelade någon roll var hon hamnade. Hon var bara hedrad av möjligheten att komma utomlands och lära sig ett nytt språk. På så sätt hamnade hon i Kotka.

– Jag var överlycklig. Jag hade haft en brevvän från Finland i många år.

Efter ett år återvände hon till Australien. Hon stannade på hemmaplan ett och ett halvt år. Egentligen hade hon inte bestämt sig för vad hon skulle bli ”när hon blev stor.” Hon var lite vilsen. Så när väninnan i Finland hörde av sig om att det fanns jobb på Kotkas barnträdgård nappade hon och åkte tillbaka till Finland för ett sabbatsår.

– Sabbatsåret blev längre än ett år!

Hon blev kvar i Finland, blivande maken Karl-Johan ”Kalle” Nyholm trädde in i bilden och Tracey kom in på den treåriga fysioterapiutbildningen i Helsingfors. På finska. Hon har haft en tendens att bita i mer än vad hon klarar av och med lite övertro på sig själv, menar hon. Det var en språklig utmaning som hon klarade med stolthet. Inte en enda dag har hon ångrat att hon antog den.

– Man klarar av mycket mer än man tror!

I land på Åland

Tracey trivdes genast i Finland. Redan första gången hon kom till landet, mitt i natten den 6 januari 1983, i mörker och snöslask, kände hon sig hemma. Hon beskriver det som när man träffar den man ska bli ihop med.

– Andra gången jag kände så var när vi körde av, i Mariehamn, från Diana II som vi hade tagit från Nådendal. Det var tidigt på morgonen och vi körde längs esplanaden och jag kände att ”åh, här vill jag bo”.

Sonen Tomas var då ett år gammal, maken Kalle hade fått ett vikariat som landskapsåklagare och de skulle bo på Åland några månader. Hon pratar om ödet och om Ålandsvistelsen som totalt sett blev längre och längre. Innan hade de också bott en period i Kuusamo, i norra Finland, och även där trivdes hon. Hursomhelst, på Åland ville hon bli kvar. Efter några år ville Kalle däremot tillbaka till Finland. Han hade tänkt Åland som en tillfällig grej. Hon retirerade. Den enda platsen hon kunde tänka sig då var Borgå där det både fanns finsk- och svensktalande. Det blev endast en kort period där, sedan insåg Kalle att Tracey hade rätt. Tack och lov hade hon bara tagit tjänstledigt från sin tjänst som fysioterapeut vid ÅHS. De kom tillbaka och köpte huset i Östernäs.

Hon är onekligen ingen blyg person och sitt första nätverk skapade hon genom jobbet, sedan via sången. Just sången har egentligen alltid funnits i Traceys liv, sedan barnsben, även om det blev ett långt uppehåll tills hon började igen, då i Oratoriekören på Åland.

– Kör är min grej! Emellanåt sjöng jag både i Intermezzokören och Oratoriekören.

När hon sedan ville testa något annat blev hon lockad till gruppen Flera röster. Det är nu 15 år sedan. 

En annan bekantskapskrets växte fram via Träningsverket och body balance. Hon föll direkt för träningsformen och beskriver det som en blandning mellan yoga, tai chi och pilates. När det senare visade sig saknas ledare valde hon att själv utbilda sig till en. Hon pratar om kroppsterapi och talar varmt för en lite lugnare träning i vårt stressiga samhälle.

– I body balande blir man ändå svettig och trött, men man har mer fokus på andningen.

Intresserad av kvinnohälsa

Arbetsplatsen blev också snabbt viktig för Tracey. När hon började där hösten 1992 hade hon i princip inga svenskkunskaper alls, men det gick ändå fint, säger hon. Hon lärde sig snabbt. Jobbet har förändrats en hel del.

– Då, när jag var nyutbildad, fanns det en övertro på elapparater. Nu har det gått från passiva behandlingar till mycket handledning – hur du kan bota dig själv.

Hon understryker att det inte handlar om någon ”quickfix” när man jobbar som fysioterapeut, och att det är otroligt viktigt som patient att förstå varför vi måste göra någonting. Hon kallar det för patientutbildning.

– Förstår man processen blir man mer motiverad. Man klarar sig tills man är 40 på talang, sedan kommer det som man har fått i arv.

Numera har bäckenbottensproblem fått allt mer utrymme i Traceys arbete. Under flertalet år har hon gått olika kurser och utbildningar. Det handlar alltså om rehabilitering och träning, och om att hjälpa både kvinnor, män och barn. Svag bäckenbotten och svag core hänger ofta ihop, menar hon.

– Problemen har alltid funnits, men inte kunskapen och intresset, inflikar hon och påminner om att det särskilt är kvinnor, och kvinnor som har fött barn, som drabbas och att man bara har sett det som något man får leva med. Mycket handlar om smärtpatienter. Det kan handla om endometriospatienter, de som har svåra smärtor under menscykeln och de som har samlagssmärtor.

– Vulvodynia eller vestibulit, smärta i underlivet. Det är ganska vanligt. Även killar kan ha läckage och kronisk smärta i underlivet.

Under hennes fysioterapiutbildning var det här ingenting man pratade om.

– Vi gick igenom varje nerv kring ögonen, säger hon och drar med fingrarna runt sina ögon.

– Men när det kom till de nedre regionerna sades det bara att ”det där får gynekologen ta hand om”. Det är som att vara arkitekturstuderande och inte prata om grunden. Jag kan inte fatta att det har nonchalerats. 

Själv har Tracey alltid varit intresserad av kvinnohälsa. Dessutom är hon lymfterapeut.

– Det här var den stora biten som saknades.

Hon är alltid hungrig efter nya kunskaper och här ser hon ett stort behov. Hon försöker bilda ett team av bland annat barnmorskor och en fysioterapeutkollega för att hjälpa henne att behandla dessa dysfunktioner.

Trespråkig familj

Hon byter några ord med sonen William på engelska och förklarar att hon alltid har pratat engelska med barnen. Barnens pappa Kalle har i sin tur pratat finska med dem, och sinsemellan pratade, och pratar, hon och Kalle alltid finska. Numera bor han på Trobergshemmet. Sin alzheimerdiagnos fick han 2016. Symptomen hade dock kommit ungefär sex år innan, strax innan han fyllde 50.

– Jag såg tecknen. Han började bete sig konstigt i vissa sammanhang. Han var inte längre stresstålig och korttidsminnet började svika. 

Det har varit en lång resa. För Kalle, för Tracey, för barnen – för familjen. Det handlar om en ovanlig form av alzheimer, PSA.

– Det är många som insjuknar i alzheimer, men oftast är de äldre.

Tracey själv var en heltidsarbetande småbarnsmamma med en make som blev sjuk. Till en början utan att veta vad som var fel. Förutom de typiska minnessvårigheterna och inlärningsproblem fanns ingredienser av vredesutbrott. Stundtals har hon önskat att hon hade haft någon i liknande situation att prata med. Maken har saknat sjukdomsinsikt, och just den biten var hon helt oförberedd på. Hon höll makens sjukdom som en statshemlighet så länge det gick att hålla fasaden uppe. Och då, understryker hon, handlade det inte om att hålla upp någon perfekt fasad. Det handlade bara om att skydda honom och sönerna. När bubblan sprack rasade allt.

– Jag hade varit till Australien med William och då insåg jag hur utmattad jag var och William kröp under skinnet på mig. 

Hon insåg att sonen behövde henne och att hon bara hade förhindrat och släckt bränder.

– William var bara elva-tolv år när det var som värst. 

Känslosamt förklarar hon att hon valde att bli mamma. Sommaren 2015 flyttade Kalle till en lägenhet och de skildes. 

– Jag fick husfrid, men det var ett fruktansvärt beslut, att lämna en sjuk man.

Förstår man bakgrunden är det lättare att förstå beslutet. Situationen hade blivit ohållbar. Under de åren – innan han fick en diagnos – hade tillvaron varit fylld av allt från oro och skam till komplikationer och maktlöshet.

Det året han flyttade var ändå kanske det värsta för Tracey. Det fungerade inte, trots hemsjukvård och hemvård. Hon fanns inte längre där och curlade hela tiden, så som hon hade gjort. Och fastän hon hade husfrid på hemmaplan fanns tankarna ständigt hos honom. Hon hade ett massivt stöd från väninnor och arbetskompisar, däremot hade Kalles familj svårt att förstå hennes val att separera och att han behövde komma in på Trobergshemmet. De var förtvivlade. 

– Han kunde snacka snacket och dölja sin sjukdom, men när de spenderade tid med honom förstod de hur sjuk han egentligen var.

Lättnad och skuld

Tracey fick kämpa med näbbar och klor för att han skulle få en plats på Trobergshemmet. Hon tryckte på den stora gaspedalen, som hon säger. Hon är en driftig kvinna, men inflikar det tragiska i att det är det som krävs. Även om hon visste att det inte fanns några alternativ kände hon det som ett svek att lämna honom där på Trobergshemmet.

– En 56-årig man. Det var fruktansvärt. Men ändå. Han var trygg. En enorm lättnad och samtidigt känslor av skuld.

Hon beskriver en lång sorgeprocess. Och det absurda i att hon vid ett tillfälle kom på sig själv med att vara avundsjuk på en kvinna som hade förlorat sin man i cancer. Hur den kvinnan kunde sörja och gå vidare, medan hon själv satt kvar i sin gyttja. Resan har varit lång, och hon har svårt att ta ordet ”exmake” i sin mun. De skilde sig, men hon lämnade honom aldrig trots skilsmässan. Den var bara en praktisk, ekonomisk lösning, för att hon skulle kunna behålla huset för henne och barnen. Inte lämnade hon honom heller åt sitt öde när de till en början separerade. Det handlade om en ohållbar situation på hemmaplan, på grund av hans eskalerande sjukdomsbild och hans förändrade beteende. Det dåliga samvetet slapp hon inte. Kanske blev det snarare så att hon försökte överkompensera för det.

Hon förklarar hur hon under den där resan till Australien tillsammans med yngsta sonen hade kommit till en första insikt. Den andra gången skedde det när besöksförbundet till våra äldreboenden trädde i kraft på grund av coronapandemin och hennes tidigare åtminstone fem besök i veckan hos honom gick över till noll. Till en början tänkte hon bara på att dörren var stängd för hennes besök.

– Men det var en behövlig händelse. Jag tog hand om mig själv.

Efter att hon hade ställt upp i en radiointervju om just detta, fanns det de som sa till henne att ”nog var du modig som sa så där”. Men för Tracey är det viktigt att våga prata också om det obekväma. Hon berättar om mammainfon som hon håller, och hur hon där lyfter fram att graviditetstiden inte alltid är en tillvaro av rosa fluff för alla. Det finns de som har förslossningdepression, de som är deppiga under graviditeten, och det finns de som har ont här och där och som är förlossningsrädda.

– Det kan bli en lättnad när man får lov att tycka att det inte är så roligt.

Träningen och sången

Tracey beskriver sig själv som en glad person som alltid har levt i nuet och som helst blickar framåt, sällan bakåt. Kanske har mycket också handlat om en överlevnadsstrategi. I dag när hon tittar på foton kan hon se fina bilder, men samtidigt se vad som egentligen hände. Hon ser det som fanns bakom under den där tiden då Kalle började bli allt mer sjuk, där alkohol kunde förvandla honom till en asocial person som plötsligt kunde gå hem från en tillställning. Och hon skämdes. 

– För barnen var det en stor lättnad när deras pappas fick sin diagnos. Den kunde förklara och förlåta hans beteende.

Nu mår Tracey bättre än hon har gjort på länge. Träningen och sången är, och har varit, viktiga för henne. Jobbet var också länge en fristad.

– Och så har jag en bra relation med mina pojkar, och mina underbara vänner. Dessutom vinterbadar jag. Jag började vinterbada för länge sedan tillsammans med Kalle. Det ger en endorfinkick. Den här vintern har jag gjort det kontinuerligt.

Nyligen besökte hon sonen Oliver i Malmö. Tillsammans med karantänstiden innebar det ett lite längre uppehåll i besöken hos Kalle.

– Då började han komma i drömmarna. Jag blev lite deppig och gråtmild.

Att inte besöka honom tar kraft, men det gör det också att besöka honom. Hon vet inte längre om han känner igen henne. Visst drömmer hon om hur det skulle kunna vara, men samtidigt befinner hon sig i ett visst limbo. Ändå kan hon känna att hon, samtidigt som hon trampar på stället, ändå går framåt. Och att hon kan gå framåt i annat, som i jobbet. Tracey, som är väldigt klädintresserad, hoppar också in och jobbar i väninnan Ellinor Lindströms klädaffär ”Me and Mimmi”, även om det blir rätt sällan på grund av pandemin. Just nu ser hon fram emot att sonen William ska förverkliga sina drömmar, först militären och sedan studier i Åbo. Dessutom har hon en extra son i huset, Ali som kom till Sverige som ensamkommande flyktingbarn och tidigare bodde hos Johanna Grüssner med familj i Stockholm, och nu går på Ålands yrkesgymnasium.

– Och så blir jag farmor till midsommar!