Jag glider eller kanske skrider fram. Mina fötter rör knappt golvet. Jag styr min färd genom lokalen genom att luta min kropp aningen till vänster eller höger. Fantastiska delikatesser serveras mig av vänliga, öppna glada mänskor. Känslan är härlig, snudd på overklig … Men där. Ett ljud!? Larmet från mobiltelefonen för mig åter till verkligheten. Klockan är 03.45 och jag har just blivit avbruten i en skön dröm där jag kunde sväva fram, nästan flyga som i vissa av mina barndoms drömmar. Med ett leende på läpparna stiger jag upp, går ut ur jaktstugans dörr och tar in verkligheten. En vacker natt som snart ska förvandlas till morgon. Månen är uppe och ger ledljus över härligheten.

På med kaffepannan och lager på lager med kläder. Två dagar tidigare har jag satt upp mitt gömsle på toppen av ön, med perfekt utsikt över en av spelplatserna. Jag vill vara ute i god tid så jag inte skrämmer bort kombattanterna på min väg till gömslet. Inne i gömslet har jag förberett med kamerautrustning, madrass, täcke och kudde. Jag smyger sakta och försiktigt till gömslet och stannar till för att ta in omgivningen, ljuden och hela härligheten. På toppen av den låga ön har jag utsikt över havet i alla väderstreck. I öster börjar himlen sakta få en aningen rödare nyans och jag kan ana vad som komma skall. I väster ser jag hela vägen till svenska sidan. Jag ser Märket, där gränsen mellan svenskt och finsk territorium går tvärs genom ön. Söder om Märket än längre bort kan jag se den svenska fyren Understen blinka till mig i nattens mörker. Ytterligare längre söderut kan jag skymta fler synkroniserade blinkningar. Jag kunde räkna till cirka 17 stycken vindkraftverk fjärran på den svenska sidan. Gudingarna och ådorna förgyller morgontimmarna med sitt aoande och kockande ackompanjerade av vitfågel och någon alla som sjunger i fjärran.

Konserten kan börja

Väl i gömslet riggar jag kamerautrustningen på stativ, förbereder inställningar et cetera och kryper ner under täcket för att bara ligga och ta in gryningens ljud. En vecka tidigare startade spelet exakt 05.38 två morgnar i rad. Det ska bli intressant att se när skådespelet kör i gång i dag, men jag räknar med cirka en halvtimme till en timmes vila. Efter redan cirka 15 minuter hör jag flappande vingslag. Det låter som om något håller på att krocka med gömslet. Plötsligt ett till. Ljuden upphör precis där jag är. Två orrar har kommit flygande över fjärden och landat inom fem till tio meters radie från mig. Ligg stilla, beordrar jag mig själv. De är som mest uppmärksamma då de landat. De sitter stilla och tar in omgivningen. Lyssnar, spejar och är redo att dra vid minsta misstanke. Det är även för mörkt för att kunna fotografera dem, så ligg stilla, fortsätter jag trumma in i mitt medvetande.

Efter 10-15 minuter rör jag mig oändligt sakta för att försiktigt och helt ljudlöst ta mig upp på min trebenta pall. Manövern lyckas och inom kort kan jag höra de första hesa ljuden komma ur en av tupparnas strupe. Pschu-isch, Pschu-isch … tystnad. Tuppen är kanske tio meter från gömslet. Det är lite som om konserten snart ska börja och arrangörerna ”ger första plingen” så att publiken kan inta sina platser. Skådespelet kan sedan fortgå ostört.

Styrka och beslutsamhet

Jag kikar ut genom gömslets kamerahål. Jag kan notera att allting börjar vara på plats. Jag är redo. I en björk en bit bort kan jag se siluetten av en orre, sannolikt en hona av storleken att döma. Himlen i öster har bytt nyans till en varmt orange, rosaröd skiftande färg. Tuppen har rensat strupen och anspänningen stiger. Nu bara väntan på den modige matadoren. Plötsligt kommer orrtuppen med bestämda, snabba kliv stegandes in på scenen. Han har fällt ut de svarta plymerna i aktern som vackert ramar in de intensivt vita stjärtfjädrarna. Med gott tempo kliver han in framför gömslet på cirka tio meters håll med huvudet nedfällt som en bulldozer. Han forcerar fram och visar styrka och beslutsamhet. Plötsligt stannar han. Kikar runt, rensar strupen med sitt väsande ljud ytterligare en par gånger och föreställningen kan börja. Med ett bubbligt kuttrande, som i viss mån påminner om duvornas läte, startar han konserten. Han står rätt stilla med konvulsioner som svallar genom kroppen, halsen för att komma ut som ljuvaste kuttrande musik. Detta är vår! Detta är skönsång. Detta är livet.

Framför mig uppförs en magisk konsert som upprepats sedan urminnestider. Dessa tuppar, uppklädda i bästa galamunderingen framför sitt skådespel med gryningens första solstrålar spelandes i de blåsvarta glänsande frackarna. Den kritvita akterspegeln kontrasterar underbart mot den kolsvarta fjäderdräkten. Som kronan på verket pryds kostymen med kraftiga purpurfärgade ögonbryn ovanför de skarpa intensiva ögonen och den krökta, bestämda näbben. Hela skapelsen utstrålar kraft, elegans och beslutsamhet på samma gång. För missta er inte! Detta skådespel är inte enbart en dans på rosor. Det innebär med jämna mellanrum en tuppfight mellan rivaliserande herrar. De kan ryka ihop så fjädrarna yr. Mest är det dock en fredlig uppvisning i dansens och sångens ädla konstarter för att därigenom vinna de vackra orrhonornas gunst. Evolutionen har bestämt att detta skådespel är bästa sättet för orrarna att bestämma vem som skall föra generna vidare till nästa generation. Och uthållighet har de. Spelen pågår i flera veckor cirka fem kuttrande timmar varje morgon.

Imponerar på hönorna

Spelplatsen vid mitt gömsle domineras av en äldre tupp utan fjäderbeklädnad under hakan. Ytterligare två tuppar omger gömslet och tre honor har visat sig. Som hetast och mest intensivt blir det då den väna honan är bara fyra meter från gömslet och tuppen gör sitt bästa för att kråmandes och kuttrandes imponera på henne.

Honan är klädsamt diskret klädd för morgonens underhållning. Hennes fjäderdräkt skiftar i olika nyanser av brunt som lyser gyllene i det vackra gryningsljuset. Lojt följer hon skådespelet från marken eller från någon böjlig björkkvist där hon samtidigt sitter och avnjuter förplägnad i form av vårens första pigga björkknoppar.

Skådespelet byter scen och förflyttar sig till olika berghällar runt gömslet. Bäst verkar de trivas på ljungfria ytor av brun jord som är mjuk och skön att stå och spela på. Två tuppar ryker ihop snett bakom mig. Utfallet avbryts och tuppfäktarna återgår till sina ursprungspositioner. 

Så fortsätter det timme efter timme. Efter nästan fem timmars skådespel och då jag just tagit mitt fyratusende foto och filmsnutt flyger plötsligt min gammeltupp skrämt iväg. Vad har hänt? Varför bröt den så plötsligt och bara drog? Någonting måste ha skrämt den eller var den bara färdig för denna morgon? Där, 70 meter från mig ser jag den överraskande förklaringen. Det är en tvåbening! Iklädd kamoflagegrön dräkt med ett långt ljust böljande svall. Min dotter Victoria har vaknat i stugan och är ute och möter den vackra morgonen. Kändes ändå rätt bra att få avsluta efter fem timmar på en pall i nollgradig ”värme”. Dessutom lyckade jag fota den flyende orren i flykten då den drog vidare österut.

Naturen i fokus

Daniel Eriksson