Det är vår. Det är helt underbart. Direkt då isläget ger sitt tillstånd sjösätter jag en båt och tar mig ut till Emskärskobben. I mars och i början av april har ett flertal arter börjat visa sig. Ejdern kommer, allorna sjunger i fjärden, men huvudnumret låter vänta på sig. Då svärtorna mer frekvent börjar visa sig i fjärdarna gör även orrtupparna entré. Jag nämner tupparna, för det är främst dem man ser. Hönorna finns även de ute på kobben. De nöjer sig mest med att diskret hetsa tupparna till att spänna sina bröst och stoltsera på spelplatserna för att försöka utmanövrera varandra och själv bli pappa till alla barnen.

Det är nu den 5 maj. Jag planerade gå upp klockan 03.39, men tänker ”Nej fan, jag tar sovmorgon” och ställer klockan på 03.40. Tredje morgonen i rad med uppstigning 03.40 tar på. Det är kallt. Nära nollstrecket även denna morgon. Jag sitter i mitt gömsle och väntar. Jag har varit redo i tältet från klockan 03.54. Det är stor hjälp att hålla koll på klockslagen då orrarna håller tidpunkten lika bra som SJ, om inte bättre. Det enda som händer är att ju tidigare solen stiger desto tidigare anländer orrarna. På en vecka kan man räkna med att de kommer cirka 30 minuter tidigare än föregående vecka.

Plötsligt hör jag de bekanta vingslagen. Klockan har hunnit bli 04.06. Ingen lång väntan utan ”just in time”, som det bör vara. Jag hör väsandet börja, sedan kucklandet. Spelet börjar nordväst om mig, men jag kan höra ytterligare två eller tre tuppar som smyger i gång sitt spel ungefär samtidigt runt mig, men inte inom synhåll. Det är fortfarande rätt mörkt och kallt. Jag väntar tålmodigt med hopp om att de besöker ”min plats”.

Fått spel på riktigt

Min väntan lönar sig. Klockan är 05.30 då tuppen äntligen dyker upp bara tio meter från mig. Efter landningen står han stilla och inspekterar omgivningen. Det rör sig lite i ljungen till vänster om honom. Även honan har osynligt sökt sig hit. Tuppen blåser upp sig, väser lite och spelet kan börja. Så vackert! Solens första varmt lysande strålar smeker de purpurröda ögonbrynen och den blåmetalliskt glänsande fjäderskruden. De pärlemorvita akterfjädrarna lyser upp som en flammande båk då solens strålar kittlar pennspetsarna. Orrhonan gnyr rytmiskt på sitt karaktäristiska sätt. Vad jag väntat och hoppats på att få uppleva detta igen!

Ytterligare en hona förenar sig till sällskapet och båda honorna intar första parkett uppe i en rönn och kockar och pockar medan hanen utför sitt traditionsenliga sång och dansnummer snett under dem. Våren har redan tidigare intagit sinnet. Nu intogs även hjärtat. Värmevästens strålar fick magisk hjälp att hålla kroppen och hjärtat varmt denna annars så kylslagna morgon.

Fem tuppar har slutligen dykt upp på olika platser, men det verkar som om ”min” tupp vunnit morgonens batalj. De andra hörs inte av mera. Nu har däremot tuppen fått spel på riktigt. Än flyger han hit, än dit. Än sätter han sig på en björk kvist precis bredvid mig och spelar, än flyger han bort 100 meter och spelar från toppen på en annan björk. Han är nu ensam herre på täppan. Så många hönor, så lite tid. Hur ska han hinna uppvakta alla?

Våren är en fascinerande och även brådskande tid. Visst gör det ont när knoppar brista, förkunnar hönan där hon nu sitter och knaprar i sig färska björkskott och uppmuntrande kuttrar till tuppens stora upphetsning.

Som bomull kring hjärtat

Denna dag, liksom i går, avslutas spelet cirka 06.39. Nu börjar dessutom lätta snöflingor dala ner. Fullmånen har även de sänkt sig medan solen kikar mellan molnen. Det blir en vacker dag i dag igen.

Förutom detta härliga skådespel inramas vistelsen på kobben av den karga och charmfulla miljön ute vid havsbandet. All ejder och inte minst de vackra svarthakedoppingarna inne i Käringsund med sina skräckinjagande röda ögon förgyller resan ut. Varje resa innebär en ny upplevelse. Denna vår har jag träffat på räv och rådjur på vägen till kobben samt fått besök av jorduggla och kärrhök. Sälen dyker upp när man minst anar det.

Alla dessa små händelser bidrar till en fantastisk helhetsupplevelse som blir som bomull kring hjärtat, bara man ger sig tid att släppa in det.