De riktigt vackra vinterdagarna duggar inte så tätt under år 2022. Det gäller att passa på då solen skiner och glittrar i den nylagda snön. Sagt och gjort. Juldagen var en sådan dag. Jag, tillsammans med min dotter Evelyn, besökte Geta för att se om strömstaren var på plats. Efter cirka 15 minuters väntan kom den svartvita fågeln flygande. Jag hann få några foton på den innan den drog iväg igen för att inte komma tillbaka. Det gjorde inte så mycket, för vi hade knäckebrödsmackor med julskinka, köttbullar och O’boy med oss. En härlig, solig vinterdag tillsammans vid Norrhavet.

Det viktigaste målet var dock nått. Strömstaren var där.

Cool vinterbadare

Efter att snön regnat bort efter julhelgen så dalade det ned det ett nytt lager skimrande vitt från ovan. Med ryggsäcken packad med skaffning och kamerautrustning satte jag mig på nytt i bilen på morgonkvisten för att dra iväg och invänta att solen kikar över talltopparna och att strömstaren skulle dyka upp. Efter cirka två timmars stilla väntan, denna gång med gravlaxmackor, O’boy och kaffe, kom det svartvita underverket flygande runt udden. Som på beställning satte den sig på samma plats som förra gången.

Strömstaren stod och neg upp och ner på stenarna i vattenbrynet. Med jämna mellanrum stoppade den ner huvudet under ytan för att se om även den kunde få sig ett mellanmål. Plötsligt dök den i, simmade under vattnet. Kvickt upp på stenen igen. Skakade och ruskade på huvudet som för att våldsamt lugna ner sitt byte innan den svalde det helt. Strömstaren rörde sig i en båge runt mig. Den ömsom simmade på ytan, ömsom dök ner i det iskalla vattnet. Den fångade sitt byte och slukade det.

Upp nigande på nästa sten för att på nytt spana under ytan, dyka i och fortsätta sin jakt på bytet. Bytet bestod främst av ryggradslösa djur. Jag hade min kamera med objektiv monterat på ett stativ och filmade samt fotade den coola vinterbadaren. Efter ett besök på cirka en timme denna gång tyckte staren att jag borde ha tillräckligt med material och drog tillbaks där den kom ifrån.

Följde ett harspår

Nöjd och belåten tog jag mitt pick och pack, gick tillbaks till bilen för att se om jag skulle hinna fota något annat innan ljuset helt försvann under en av årets kortaste dagar. Jag kom ihåg ett harspår jag sett på vägen mot strömstaren och tänkte att jag skulle göra ett försök på den. Jag gör ju inget illa under tiden.

Framme vid spåret parkerade jag bilen och började reda ut var den kunde ligga. Det blev en sväng mot Havsviddden och runt ett klipphus där innan spåret ledde tillbaks mot bilen. Jag gick en runda runt en dunge med främst täta små granar för att se om jag kunde hitta något utspår. Rundan var hyfsat stor och jag konstaterade att haren nog måste ligga någonstans inne bland buskarna. Jag gjorde en snävare runda och – japp – där hade vi spåret igen. Sakta rörde jag mig framåt och kikade under varje buske ifall jag skulle få se den ligga där.

Flög fram från buskarna

Plötsligt, bara två meter från mig, flög något vitt fram från buskarna. Det var haren! Fantastiskt vacker i sin vita vinterskrud. Den språngade och stannade bara tio meter från mig, men med en del klena buskar mellan oss. Autofokus sökte bara upp kvistarna så snabbt fick jag fokusera manuellt och brände iväg en serie foton med lite olika fokus. Har jag tur blir det skärpa på något foto, tänkte jag innan haren drog vidare. Det gjorde den. Bara för att stanna ytterligare 50 meter bort.

Jag avvaktade tills den fortsatte än längre ifrån mig. Då den var ur sikte rörde jag mig i en kringgående rörelse i dess riktning. Jag stod stilla i kanske tio minuter innan jag hörde något röra sig igen. Jag såg haren bara femtio meter från mig på nytt skutta iväg mot ett öppet fält där det finns ett gammalt uthus. Försiktigt gjorde jag en ny kringgående rörelse och kom upp på motsatta gaveln av det röda uthuset. Till min stora glädje hade haren inväntat mig på långsidan och språngade vackert över det öppna området för att på nytt sätta sig ner och posera.

Den klippte lite med öronen och stod liksom lite lätt på bakbenen med framtassarna i luften. De stora bruna ögonen var som mörka klot i den vita skallen. På nytt drog den vidare och jag följde försiktigt. Jag lyckades få syn på den ytterligare två gånger innan den tyckte att jag borde vara nöjd och försvann in i skogen. Jag noterade att jag tappat karbusen någonstans mellan Havsviddden och längs med spåret på haren. Nöjd och glad med dagens bestyr följde jag mig själv i bakspår ungefär en kilometer innan jag hittade karbusen snällt väntandes på mig i snön.

En riktigt lyckad dag som får gå till historien som dagen då jag lyckades fånga både strömstaren och vinterharen på bild.