Dagen börjar med purrning klocka 06.45. Förvirrad över tid och rum stänger jag av klockan innan hela huset vaknar. Drevjakt med tax står på dagens meny. Parallellt med morgonmålet förbereder jag skaffningen till ryggsäcken. Varm O’boy, kaffe, ostmacka på ”långsam och fin” och naturligtvis chilicheese-grillkorv. In med kaviartuben i väskan för säkerhets skull och jag är redo. Nästan redo i alla fall. Är man hundförare, skytt och nu även fotograf krävs ytterligare planering.

Dagens moderna jakt kräver en hel del hjälpmedel. Mycket av de är batteridrivna och det gäller att ha utrustningen i skick och batterierna laddade. En hundpejl har blivit en viktig hjälpreda som sparat massor med timmar som tidigare gått åt för att söka hundar i grannkommuner mer eller mindre på måfå. Kommunikation mellan jägarna sker främst med hjälp av walkie-talkie. De kompletteras med chattfunktionen och vanliga samtal på telefonen då kommunikationen på walkie-talkien brister av olika orsaker. Det självklara är naturligtvis taxen, bössan, skott i rätt kaliber och kläder.

Kläderna är ett kapitel för sig. Förr använde man kläder som inte längre dög en kväll på stan. I dag är det en hel vetenskap med lager på lager av specialmaterial, goretex på fötter och jackor och så vidare. Man kan tycka vad som helst om detta men en klar förbättring är i alla fall de klara orangea kläderna som gör att vi jägare lättare upptäcker varandra i skogen. (Tidigare, som hundförare, har jag haft hagelsvärmar vinande kring huvudet inte bara en gång.)

Summa summarum: det är en hel del att komma ihåg innan jag kan sätta mig i bilen och styra kosan mot Skarpnåtö.

Strategimöte

Väl framme träffas jaktlaget mitt i byn. Dagen till ära har vi bjudit in två gästjägare och ytterligare en tax. Det är Felicia, Fraenk och niomånaderstaxen Greta som kommit för att jaga, umgås och njuta av den vackra naturen på Skarpnåtö.

Först prioriteras vädrande av allt viktigt nära naveln och globalt. Vi diskuterar konsten att sladda en väg utan att gruset hamnar i diket, goda råd riktade till Trump, krämpor i knän och annat väsentligt. Därefter följer den lika obligatoriska diskussionen om vädret, vindriktningar och hur det påverkar valet av såt och varifrån/hur såten skall dras och därmed var hundförarna går in och var passkyttarna ska stå.

Jaktledaren, Jalle, bestämmer att i dag jagar vi bockar, killingar och smaldjur. Getter undviker vi. Ja, det är ok att skjuta både räv och mårdhund.

Vi har kommit fram till att vi först jagar av norra Skarpnåtö. Det är som en bred udde som sträcker sig norr om byn. Vi beslutar att dra hela udden samtidigt. Jag och min tax Kaxie går in västerifrån och Fraenk med Greta går in på östra sidan. Båda går vi norrut. Skyttarna är placerade på strategiska platser i såten i huvudsak i nordsydliga led. Vi har även skyttar på bakpass i sydöstra ändan eftersom det inte är ovanligt att djuren går ut där.

Jakten

Jag släpper Kaxie. Så gott som direkt syns det att han har vittring. Inom kort börjar han väcka på nattspår. Det blir resultat nästan direkt, hinner jag tänka. Plötsligt sprättar en get med två killingar upp. Kaxie ylar till som om har trampat på krossat glas! Han skäller och ylar samtidigt, nyter som han är. Med så mycket vittring går han först kort på bakspår. Snabbt inser han sitt misstag och får ordning på drevet. Rådjuren rundar mig på hyfsat håll och jag passar på att fota dem innan de drar vidare norrut.

Det är fullt skall, Kaxie flyger fram över stubb och sten. Jag kan riktigt känna hur det pirrar till av adrenalin hos samtliga. Skallet går fortsättningsvis norrut och lurar gubbarna gång på gång. Alla tre kommer på mig ytterligare en gång och med adrenalinet pumpandes höjer jag, ännu en gång, kameran och lyckas fota båda killingarna. Greta på östra kanten har även hon fått upp rådjur och driver i nordväst.

Det är en härlig dag, skallen klingar i skogen och drevet går.

Greta slagar på och driver djur ur såten och blir kopplad. Fraenk hämtar Greta och börjar om inne i såten. Även Kaxie driver djur ur såten och till närbelägna Näversta öster med byn. Han lyckas dessutom lura skyttarna så att han inte blir kopplad och drevet fortsätter således i Näversta. Snabbt blir det lite kaos i ledet. Jaktledaren försöker styra om några av skyttarna så de passar kring den nya såten. Vanliga problem med att höra varandra, missförstånd et cetera uppstår. En par skyttar hinner dock omgruppera och de övriga blir kvar med Greta i gamla såten. I vanlig ordning springer jag på som en tok för att försöka hinna med Kaxie någorlunda och följer honom in i den nya såten där jakten fortsätter.

Efter diverse krumbukter och slagande hör jag slaget närma sig. Adrenalinet pumpar. Visst tunnelseende uppstår då jag exalterad, med andan i halsen, försöker vara beredd på alla eventualiteter. Plötsligt dyker ett hondjur upp framför mig på hyfsat håll. Allting blir plötsligt kristallklart, jag gör mig beredd, men avvaktar. Kort därefter kommer bocken flygandes. Pang! Träff! Bocken faller! Kaxie är dem i hasorna och stannar på skottplatsen. Skallet står. 

Kaxie, som skött sig mycket bra under de cirka två timmarna han drivit rådjur mer eller mindre nonstop får sin belöning: njurarna från bocken. 

Korv är gott

Jalle blåser av jakten och gänget samlas för den obligatoriska korvgrillningen. Jaktdagen avhandlas. Vem har sett vad, hur nära var djuret, gick slaget verkligen så, vikten av att Trump kommer att lyssna på och så vidare. 

Bra jakt, fint väder, god korv, gott humör, trevligt gäng. Vad kan man önska sig mer?

Text och foto: Daniel Eriksson