Jag kan fara kors och tvärs över Åland och även till olika platser på vår planet för nya upplevelser som jag sedan förmedlar genom bilder och eller reportage – både för att skapa uppmärksamhet om det vackra vi har och medvetenhet om att vi behöver vårda vår planet och de varelser som bor här.
”Den som söker han letar” skulle pappa Magnus ha sagt.
Skäggmesen, en skäggig liten pippi vars namn och utseende får mina tankar att vandra till Mongoliet, Djingis Khan med sina vildsinta krigare samt uttryck såsom ”skägget i brevlådan”. Av någon outgrundlig anledning ger skäggmesens förtjusande yttre även uttryck för var denna släkting till lärkan egentligen härstammar från.
Plötsligt en vacker dag på senhösten hörde en god vän av sig och berättade att de hade skäggmesar i vassen hemma hos dem. Jag som just varit överlycklig över att fått fota några sidensvansar tänkte direkt ”honom ska jag ha”. Sagt och gjort, en knapp timme senare var jag framme, parkerad, fullt utrustad, på sagda ytterst hemliga plats. Jag strök omkring i vasskanten och spelade upp deras läte från en app i mobilen. Om jag skulle sett mig själv för en par år sedan göra detta skulle jag trott jag fått pippi på någonting, men livet ändrar sina banor och vem vet var man landar. Just nu står jag mitt i vassriket med sinnena på helspänn för att få syn på denna lilla gynnare. Helknäppt, men på ett lite charmigt sätt, eller hur!?
Ingen tur på första besöket, men vis av timmars häckande i väntan på andra mer eller mindre ovanliga små skatter, visste jag att jag garanterat kommer tillbaka, och förhoppningsvis även skäggmesarna. Jag gör flera resultatlösa besök till samma plats och får med jämna mellanrum rapporter om att de har synts till igen då jag inte varit där.
Melodisk slinga
En riktigt vacker dag, då solen är på väg för att ta kväll, befinner jag mig återigen i vassriket. Plötsligt hör jag samma melodiska slinga, som tidigare kommit ur min mobiltelefon, nå mitt öra. Jag spanar över den av solstrålar glittrande gyllene vassen i riktning mot det pingande och tjingande ljudet. De ”talar” tydligen till och med asiatiska!
Jag ser några vippor röra sig och där, någon meter från mig, landar den första högt efterlängtade gästen från Inre Mongoliet greppande ett vasstrå med sina klena stickor till fötter. Den får strax sällskap av några polare och likt Tarzan i lianerna skuttar de strax från strå till strå. Dessa snabba gynnare utmanar fotografen och jag känner mig som Lucky Luke och skjuter hejvilt med kameran. Uppkomlingen i flocken vill visa sig på styva linan och går ner i spagat greppande två parallella vasstrån. Ur snyggt! Imponerande! Efter en session på typ en timme har de visat upp sig och sina trick, farit vidare, återvänt och dragit på nytt. Solen går ner och likt tjuren Ferdinand kan jag lugnt dra mig hemåt, beundrande fåglarnas skönhet både i kamerans minne och i den interna minnesbanken uppe i skåpet.
Mandarinänder
Med tanke på detta asiatiska besök kan jag inte låta bli att nämna det par osannolikt vackra mandarin änder jag träffade på i Tantolunden i Stockholm i fjol. Intressant hur fjäderdräkt och utseende kan spegla härkomst på dessa fåglar.
Jag har tidigare skrivit om min kamerajakt på uttern Åland runt, för att slutligen hitta dem hemma vid ”mammas hus” och nu hemma hos mig. Nu sker samma sak med skäggmesarna. Plötsligt dök de upp i vassen vid mitt hus och liksom frågar mig varför jag inte gräver där jag står!?
