Skarvsmällen initierades 2020 av Johan Boman. Tanken är att vi jägare samarbetar så att den invasiva skarven inte får fotfäste i vår skärgård. Under flera av årets årstider har skarven blivit den dominerande arten i vår skärgård. Däremot har tills vidare deras försök att bygga kolonier och häcka på våra holmar inte lyckats. Vi vill tro att dessa samordnade insatser och all skarvjakt sammantaget spelar roll i detta sammanhang.

Fördelarna med en samordnad insats är tydliga. Om ett separat jaktsällskap far ut och sätter sig på en klack i havet kan man oftast få skjuta några skarvar. Problemet är att skarvarna är uppmärksamma på störningar i sin omgivning och väljer att sätta sig på en klippa en bit bort i stället. Om det däremot är en samordnad insats så sitter ett annan jaktsällskap på den klippan och resultatet blir en mer effektiv jakt. Detta gäller i synnerhet om jakten är synkroniserad runt hela Åland. Antalet skjutna skarvar i år blev 1.000 stycken, vilket även är ett rekord för Skarvsmällen.

Täcka hela området

Skarven är en mycket uppmärksam fågel. Den noterar minsta rörelse eller blänk av till exempel tomhylsor. Vid minsta störning ryggar den från skyttarna och håller sig utanför skotthåll. Med många bulvaner på land och i vattnet, god kamouflage, bra gömsle et cetera ökar möjligheterna att komma till skott markant.

Till detta hör att bärgarbåten i regel inte är på samma ö och skullar (syns/sticker ut) utan att man kommer överens med någon som skjutsar ut skyttarna till ön och med jämna mellanrum kommer och bärgar fåglarna – om man inte har tillgång till bärgande hundar förstås.

Jag och med min yngsta dotter Evelyn anlände på förmiddagen till en klack, Ekohällen, norr om Ryssö. Denna lilla ö är en av flera tillhåll för storskarven på norra Åland. Johan Boman agerade taxibåt och bärgare åt några andra sällskap som var utplacerade på andra holmar i närheten. Han hade redan styrt upp vem som satt var så vi kunde täcka området så bra som möjligt.

På Ekohällen satt redan min äldsta dotter Victoria och sambo Fredrik med vättarna utsatta på land och i sjön. Uppenbarligen går det alldeles utmärkt att umgås med familjen inom ramen för jakt. Jag kunde även se ytterligare en person samt två hundar som spatserade runt på holmen. Till min stora förvåning var det min gamla studiekompis från Hanken i Åbo, Tommy Ruponen, som var där med sina svarta apporterande labradorer. Han är mer känd för ålänningar som vd för Stallhagen.

Lunch på Ekohällen

Innan Evelyn lämnade mig och tog båten för att köra till en närbelägen klippa hade vi gemensam lunch på Ekohällen. Kaffe, korv med bröd i kombination med frisk luft är svårslaget. På sin klippa kunde Evelyn njuta av sensommarvädret och samtidigt ha beredskap att ingripa om vi behövde hjälp.

Jag fick ta över Tommys bergsklev, medan han och hundarna gick till norra delen av kobben. Det flög lite sporadiskt men mest på längre håll. Slutligen kom ett par på skotthåll och med en praktträff låg en skarv och flöt en bit ut. I stället för att jag skulle ringt Evelyn för att komma och bärga, var Tommy och hans två labradorer snabbt på fötter. Tommy styrde dem med snabba effektiva kommandon. Detta uppdrag gick till den äldre tiken Taika medan den yngre Hera ivrigt väntade. Tommy höjde handen för att tyst markera att Taika skulle sätta sig och lokalisera fågeln. Då Tommy såg att hunden hade sett skarven visade han med handen och sade kort ”ut”.

Samarbete hund-människa

Taika kastade sig orädd ner bland vågorna i sensommarens varma vatten och simmade målmedvetet ut mot skarven. Hon kom lite på sidan om. Tommy visslade i sin pipa för att få Taikas uppmärksamhet och visade riktningen mot skarven samt upprepade kommandot ”ut, ut, ut”. Taika, styrd av husse, fann skarven och tog den med mjuk mun och vände om tillbaks in till land. Väl iland gick hon rakt till husse och lade skarven i Tommys hand. Vilken upplevelse att få se det fina samarbetet mellan hund och människa. Samtidigt blev det en stor kvalitetshöjare för hela jaktupplevelsen.

Lugna vackra svarta labradorer som är sociala, väntar tålmodigt och blir ivriga så det lyser i deras ögon då det är dags för deras insats. Passande nog var vår sättning rakt väster om Hundklobben med sin vackra vita lysande lotsstuga.

Vid tvåtiden vid jaktdagen slut kunde vi konstatera att vi fått ett tjugotal skarvar, varav de flesta var skjutna innan jag kommit ut. Samtliga skarvar hade förtjänstfullt bärgats av Tommys hundar.