Min jakt på uttern har varit lång och ihärdig. I fjol vintras följde jag tips och kunde notera minst 10–15 olika individer som lämnat färska spår och spillning efter sig på olika platser runt Åland. Jag har suttit åtskilliga kvällar och mornar ute vid Getas nordöstra udde. Där har de ett flertal gånger fastnat på en åtelkamera vilket jag blivit tipsad om. Tack Jonas!

Hemma vid Kungsholmsströmmen har jag återkommande suttit på isen i mitt gömsle och väntat, bara för att bli lurad. Jag har vaktat vid gryten på olika ställen i skärgården men kunnat konstatera att de helst rör sig i mörkret då jag ligger hemma och sussar. Jakten har pågått runt hela Åland där jag med kameran i högsta hugg försökt få till ett hyfsat foto på dessa krabater. Vilka är de då?

Wikipedia berättar att uttern är ett smidigt, långsmalt djur med korta ben, brett huvud och lång, muskulös svans. Den har en längd på 50–100 centimeter, svanslängd på 28–55 centimeter och vikt på 3–11 kilogram. Hannar blir tyngre än honor. Den är starkt anpassad för ett liv i vatten, med simhudsförsedda tassar och näsborrar och öronöppningar som kan tillslutas vid dykning. Pälsen är ljusbrun med en nästan vit haklapp. Denna kan dock vara svår att se när pälsen är våt.

Uttern är vanligen tystlåten och yttrar sig bara vid parningen och när den har ungar. Artens läten är visslingar, morranden och snörvlingar.

I Finland har uttern observerats i hela landet, där den främst förekommer kring större vattendrag som älvar, i mindre grad vid mindre vattendrag, sjöar och havskust. En markant ökning har skett sedan 2009–2011. Personliga observationer och genom diskussioner med folk som rör sig mycket ute gör gällande att stammen har en kraftig tillväxt på Åland. För ett tiotal år sedan var det fullständigt unikt att få syn på dem. Nu kan de dyka upp lite varstans. Trevlig utveckling tycker jag.

Vänskapligt mutter

I fjol deltog jag i jakten på invasiva arter, såsom mårdhund och mink, i den norra skärgården. Syftet var att skydda främst ådorna då ejderstammen är hotad.

Vid en grannholme till Hamnskär blev det fart i branten. Hunden skallade och det rasslade till bland buskar och stenar. Rickard Widberg fick syn på djuret och ropade ”Det är utter!”. Snabbt rusade jag ner till strandkanten. Jag hann knappt ner så kom ett brunt djur som skjuten ur en kanon. Jag fick upp kameran och lyckades ta en serie bilder. Kanske de första foton någonsin på en flygande utter? Uttern tog sitt sista avstamp på en sten i vattenbrynet och formligen flög huvudstupa, elegant och kraftfullt på samma gång, dykande ner i vattnet.

Senare på sommaren satt jag och myste, tillsammans med min särbo Anci, vid stugan på Gumholm. Vi skulle just avsluta middagen. Vid stranden 40 meter från oss dök det plötsligt upp ett huvud bredvid två svanar. Utter!

Då uttern dök smög jag mig ner. Fotade. Uttern dök igen. Jag flyttade på mig. Fotade … så höll vi på en halvtimme eller kanske lite längre. Lite för mörkt för bra foton, men en utter är en utter! Lite vänskapligt mutter hörde jag förståeligt då jag kom tillbaka till den kalla maten och sällskapet.

Ett möte vid isen

Till min stora glädje ska min äldsta dotter Victoria och Fredrik Häggblom flytta in i mammas hus vid Vandöfjärden,. De hade sett en utter nere på isen vid strömsmynningen då de var inne och renoverade. En vacker dag får jag en chat på messenger av Fredrik. ”Skynda, skynda!” skriver han och skickar ett foto på en utter från viltkameran vid båthuset.

Två minuter senare sitter jag på plats. Allt lugnt. Men så plötsligt. Två uttrar kommer slingrandes, lunkades på sitt karaktäristiska sätt över isen. Jag fotar och fotar. De glider ner i det öppna vattnet från iskanten, dyker, simmar och försvinner. Plötsligt är en av dem tillbaka, men under bron. Solens strålar speglas i vattnet och spelar i ansiktet på uttern. Den dyker i, och kommer tillbaka. Äntligen, äntligen!

Följande morgon återkommer jag till min nya sweet spot. Då dyker gravida mamma utter upp. Stor som ett hus. Hon spanar lyssnar och luktar. Slutligen bestämmer hon sig för att gå tillbaks genom vassen där hon knastrande just hade tagit sig fram. Jag hade minst tre stycken uttrar samtidigt som höll sig kring båthuset. De är mest under vattnet och gömda, men ibland dyker de upp med en fisk i munnen (se filmen på Ålandstidningens hemsida) eller rullar runt i vassen på isen. Naturligtvis har jag varit dit ett tiotal gånger nu och flera gånger har jag träffat på de härliga djuren. De piper och kommunicerar med varandra. Det normala är att de rör sig när det är mörkt ute, men nu är det parningstider och det påverkar deras och även andra djurs beteende.

Med norrsken som fond

Nu när jag äntligen fått en par hyfsade foton på utter börjar de nästan förfölja mig. När jag nyligen en iskall natt stod i foppatofflor på balkongen hemma för att fotografera norrskenet, så hörde jag något pipa och is som krasade. Utter? Tänkte jag. Osannolikt! Men då jag skärpte blicken i ljuset från månen och norrskenet och såg ner under bron så var där en mörk skugga. Jag riktade kamera åt det hållet och plötsligt lyckades jag fånga en utter i norrsken. Visst kan livet va bra härligt mitt i allt elände.

I dessa tider behöver vi människor något som kan få våra tankar att vandra bort, om bara för en stund, från det tragiska som sker i Ukraina just nu. För mig har kamerajakten på utter varit ett andningshål. Slava Ukraini.