Det var kärleken som tog Therese Rammer till Åland. Eller rättare sagt, en före detta kärlek. Therese dåvarande pojkvän, även han född och uppvuxen i Södertälje, hade släkt på Åland. Under en semesterresa till ön förälskade sig Therese direkt i allt vad Åland hade att erbjuda, och utan någon direkt plan flyttade paret hit. Till Snäckö i Geta, för att vara mer exakt.

– Jag var klar med livet i Södertälje. Jag var 18 år och hade haft en tuff tid i min hemstad, och behövde komma bort. Åland är en bit bort, men ändå nära hem. Det kändes rätt att flytta hit.

Men den kärleken tog slut, och under en kväll på nattklubben Kino träffade hon Milton. Det var en blixtförälskelse, och förra helgen firade paret sin femte bröllopsdag. Detta genom att på tu man hand åka till Snäckö Glamping, något Therese är väldigt tacksam över.

– Det händer inte ofta att vi kommer iväg själva utan barnen eftersom vi inte har familjen nära som kan vara barnvakt. Så när vi väl kommer iväg är det extra roligt. Att vi sedan firade vår femte bröllopsdag i Snäckö, där jag först bodde när jag flyttade hit, känns extra fint.

Småbarnsliv på knäna

När Therese och Milton hade varit ett par i fyra månader blev Therese gravid. Hela hennes kroppsspråk skvallrar om att det inte var en självklarhet att de skulle bli föräldrar där och då.

– Det var en överraskning, en stor överraskning, men en väldigt bra sådan. Men det är ingenting jag skulle rekommendera någon, att skaffa barn så tidigt in i ett förhållande. Även om det gick bra för oss så är ju ändå småbarnsåren otroligt slitsamma. Och det är nog att föredra att man är helt och hållet trygg med och verkligen känner partnern man har vid sin sida.

Therese rycker lättsamt på axlarna och skrattar.

– Men sen igen, i dag har vi tre barn och varit tillsammans i 13 år. Så det kan ju uppenbart gå vägen.

Efter första graviditeten kom andra dottern två år senare. Therese ser tillbaka på de första åren som mamma med värme, men även med minnet av tröttheten som ständigt var närvarande och stundvis tog över både huvud och kropp.

– Jag är än i dag en ganska trött småbarnsmamma. Även om jag långsamt börjar känna att jag hittar mig själv igen. Men det är många år som man krupit på knäna. Men jag känner att det börjar vända nu, nu får vi mer energi och mer tid med familjen.

En extra kromosom

Parets tredje dotter blev en bröllopspresent som kom ungefär ett år efter bröllopet. När Therese först fick upp sin tredje dotter på bröstet såg hon det direkt. Milou, som hon senare skulle döpas till, hade Downs syndrom.

– Jag såg det på ögonen direkt, så jag frågade barnmorskorna vilka tecken man kan se efter. När de senare sa att de ville ta ett blodprov för att säkerställa diagnosen visste jag redan vad det skulle visa.

Graviditeten med Milou var välkommen, och Therese såg aldrig något behov av att göra ett så kallat KUB-test. Därför hade hon och hennes man inte heller fått några indikationer på att något skulle vara avvikande.

– Jag tänkte att det ändå inte spelar någon roll vad det visar. Hon var menad att komma till oss, säger Therese lugnt.

Den känslan höll i sig, även när det var ett faktum att de nu hade en dotter med en extra kromosom. Men det var en process för hela familjen att ta in allt det nya.

– Första dygnet var tufft. Mest för att varken jag eller min man visste vad detta egentligen innebar. Och på ett sätt sörjer man ett barn som aldrig fanns. När man bär sitt barn i magen tänker man ut ett helt liv för det barnet. Vad man kommer göra ihop, hur det kommer gå i skolan, alla vänner. Den bilden försvann snabbt där och då när jag förstod att Milou har Downs syndrom.

Nästa oväntade chock

Familjen bearbetning skulle dock få vänta. Snabbt efter födseln blev Milou flyttad till barnavdelningen på grund av låg syresättning. Där blev de i hela 11 dagar, och trots flertalet undersökningar fanns det inte några svar på varför. Till sist fick de åka hem, men blev uppringda igen efter bara några dagar.

– Då hade man tittat på hennes ultraljud igen och kunde nu konstatera att hon hade ett hål i hjärtat.

Therese tystnar en stund medan hon letar fram de rätta orden.

– Då blev vi inkastade i sjukhusvärlden igen. Det var tufft, verkligen tufft. Det blev full rulle med mediciner flera gånger om dagen och täta kontroller. Vi har inte något skyddsnät här med familj som kan avlasta oss, så det blev ett lappande med de stora flickorna och sjukhustiden. Vi är så tacksamma för vänner som hjälpte till fram till att barnens farmor kunde komma över.

Att få ett sjukt barn är varje förälders stora mardröm. Att få ett sjukt barn mitt under en pågående pandemi är ytterligare ett steg närmare en katastrof.

– Bara att föda barn under pandemin var så surrealistiskt. Att sedan leva helt isolerade i ett sjukhusrum var bara väldigt, väldigt jobbigt.

Komplikationer och ångest

Efter fyra månader av en minst sagt påfrestande vardag fick Milou tid för hjärtoperation i Helsingfors. Therese och hennes man åkte iväg för vad de trodde skulle bli en sju dagars sjukhusvistelse, men som i stället blev dubbelt så lång.

– Milou fick arytmi efter operationen. Hon fick attacker där pulsen rusade på helt okontrollerat. Det var sjukt läskigt. När hon väl skrevs ut fick vi stetoskop med oss hem och skulle själva följa med hennes hjärtslag. Även det var väldigt jobbigt och påfrestande. Vi saknar helt sjukhuskunskaper själva, och så skulle vi ha ansvaret att se till att hennes hjärta var okej.

Therese pausar sitt berättande och ser ut genom fönstret.

– Man förtränger nog hur tung den här perioden var. Men jag skrev ner mycket under tiden i Helsingfors, och det är jag glad för. För själv minns man inte mycket, man tränger nog undan det för att överleva själv.

Tacksam för gåvan

I dag har Milou fyllt fyra år och går fortfarande på kontroller för sitt hjärta. Therese berättar att det är fullt med små hål, men att dessa förhoppningsvis ska växa ihop av sig själv. Utöver detta har familjen nått en vardag där alla börjar hitta sin plats. En stundvis utmanande vardag, men som Therese ser det – en väldigt fin vardag.

– Jag är helt ny i Downsvärlden, och ibland blir jag stressad över att det inte finns ett facit eller att vi har alla svar. Milou har även fått diagnoserna autism och adhd vilket ger oss ytterligare utmaningar. Men det går bra. Hon mår bra, och det är ändå det viktigaste. Resten klarar vi av.

I dag ser Therese tillbaka på den där stunden när hon först fick upp Milou in sin famn, och den oro som då sköljde över henne, med ro i själen.

– Min storebror gick bort 2017, och det var en tung sorg för mig. Han jobbade med människor med funktionsnedsättningar och verkligen älskade sitt jobb. Jag är helt säker på att Milou är en gåva från honom. Att han skickade henne till oss för att lära oss hur livet egentligen ska vara.

Hon drar in ett djupt andetag och en stolthet lyser över henne.

– Milou är fantastisk och så glad, och vi känner verkligen att alla som träffar henne blir lite mer ödmjuka och glada.

Vill ge möjligheter

Det är näst intill omöjligt att inte dras med av Therese positiva och glada uppsyn. Trots tunga år i backspegeln ser hon ljust på tillvaron och framtiden. För 1,5 år sedan tog hennes man över en lunchrestaurang i Mariehamn, och i dag har han tillsammans med sin företagspartner även tagit över kaféet i självstyrelsegården. För Therese betydde det en stor förändring i vardagen då hon lämnade leksaksbranschen efter 16 år för att ta en plats i familjeföretaget.

– Jag har mest hand om ekonomin och serveringen och jag trivs väldigt bra. Min man har ju jobbat som kock hela vår tid tillsammans, vilket betyder att vi jobbat om varandra väldigt mycket. Det är fantastiskt att nu få så mycket tid tillsammans.

Det senaste är att paret anställt en servitör på heltid. Något Therese är extra tacksam för.

– Hon har Downs syndrom, och hon är en helt fantastisk resurs för oss! Det ligger mig extra varmt om hjärtat att ha fått möjligheten att skriva detta arbetskontrakt. Mycket för att jag hoppas att någon kommer ge min fantastiska dottern samma möjlighet en dag.