Båten är övergiven – och ansvaret driver

I Hellestorp i Lemland ligger en gammal trålbåt och väntar. På vad? På att någon ska ta ansvar (rapporterat i ÅT den 15/4). Den är i dåligt skick, har tidvis varit vattenfylld, innehåller olja och bränsle, och risken för en miljöskada ökar ju längre den blir liggande. Båtens ägare har tystnat. Markägaren avvisar ansvar. Kommunen har beslutat att markägaren ändå ska tömma båten på miljöfarligt innehåll, senast den 31 maj 2025.

Samtidigt har kommunen gett avfallsmyndigheten i uppdrag att diskutera med räddningsmyndigheten vilka akuta åtgärder som kan krävas för att undvika en miljöskada i väntan på att beslutet verkställs. Det är klokt, och nödvändigt.

Det här är inte en kritik mot Lemlands kommun. Tvärtom. Kommunen agerar utifrån sitt ansvar och sin tolkning av vad som är rimligt i en svår situation, men inom ett system som är stelbent och otillräckligt.

Båten är ett exempel på ett större problem: hur vi hanterar det som ingen längre vill ta hand om. När ett objekt – en båt, en bil, ett hus – förlorar sin ägare i praktiken, förlorar också ansvaret sin riktning. Det lämnas att driva omkring, tills någon tvingas kliva in.

I teorin är det enkelt: den som äger båten har skyldigheten. Men när ägaren inte agerar, och ingen annan heller vill riskera kostnader eller juridiska följder, står samhället stilla. Tills någon – ofta fel person – får ta tag i det.

Det här är inte en ovanlig situation, men den blir sällan lika synlig som nu. Och den kräver mer än enskilda beslut – den kräver ett system som tillåter snabbare, tydligare och mer rättvisa lösningar.

Vi talar gärna om miljöansvar. Vi säger att vi måste värna våra hav, vår natur, våra resurser. Men när risken blir konkret – en gammal båt fylld med olja – visar sig systemets brister. Allt tar tid. Alla väntar. Tills det kanske är för sent. Vad händer om båten börjar läcka medan ansvar och beslut dröjer?

När den som agerat i god tro, som markägaren i Hellestorp, hamnar med ansvaret för något han inte orsakat, blir det tydligt hur svårbedömda sådana situationer kan vara. En gång lät han någon lägga till med sin båt vid kajen, som en tjänst. Nu har kommunen beslutat att han ska bekosta tömningen, även om båten visserligen ligger vid kajen, men inte är förtöjd vid den.

Nästa gång säger han kanske nej – inte av ovilja, utan av rädsla för att bli fast med någon annans problem. Så undermineras tilliten i små samhällen där hjälpsamhet borde vara en självklarhet.

Lemland är inte ensamt. Kommuner över hela Åland kan hamna i liknande situationer. Miljölagstiftningen ställer krav, men hur de ska tolkas i praktiken – särskilt i komplexa fall som detta – är inte alltid självklart. Ska varje kommun förväntas bära kostnader och risker för något de inte rår över? Ska de dessutom själva utreda juridiska gråzoner medan miljöfarliga ämnen ligger och väntar på beslut, eller på en utdragen process i förvaltningsdomstolen?

Det här är en situation som visar att det behövs gemensamt ansvar och bättre förutsättningar för att hantera frågor där ägande och skyldigheter är oklara. Hur det ska se ut i praktiken är en diskussion som behöver föras. Klart är däremot att det nuvarande systemet inte håller.