Barnens rätt ska inte villkoras av föräldrarnas jobbstatus

Debatten om barnomsorg för barn till föräldrar som inte arbetar eller är föräldralediga dyker upp med jämna mellanrum. Men att begränsa barns tillgång till förskola beroende på vuxnas sysselsättning är både kortsiktigt och orättvist.

Barnomsorg är inte ett privilegium – det är en rättighet. Den erbjuder trygghet, socialt samspel, språkutveckling och rutiner. För vissa barn fungerar den också som en skyddsfaktor, särskilt i familjer med psykisk ohälsa, språksvårigheter eller andra utmaningar. Att neka ett barn plats för att föräldern är arbetslös eller hemma med ett syskon innebär att barnet får bära konsekvenser för något det inte kan påverka.

Att avgöra vem som har ”tillräckliga behov” är problematiskt. Ska ett barn få längre tid i förskolan om föräldern är deprimerad – men inte om hen är ”bara” arbetslös och nedstämd? Gränsdragningar blir snabbt subjektiva och rättsosäkra. Barns rättigheter måste bygga på deras behov – inte vuxnas situation.

Kommunens uppdrag är att skapa trygga och fungerande miljöer för barn, inte att analysera varje hushålls livssituation. För många barn är förskolan platsen där de känner trygghet, får struktur och träffar vänner. Att plötsligt inte få gå dit lika ofta kan orsaka både förvirring och sorg.

På Åland finns många inflyttade familjer utan nätverk. För dem är förskolan en livsviktig struktur – inte bara pedagogisk verksamhet. Att barn i dessa familjer skulle ha mindre behov av omsorg är att bortse från verkligheten.

Dessutom formas vissa beslut utifrån politikers egna erfarenheter – till exempel om man själv kunnat vara hemma tack vare ekonomiskt stöd eller ett starkt nätverk. Men politik måste utgå från helheten och skapa rättvisa lösningar för alla, oavsett bakgrund.

Det är också bekymmersamt när beslut tas i strid med expertutlåtanden – det kan stå i konflikt med grundlagen, barnkonventionen och internationella åtaganden. Ska regeringsprogram väga tyngre än juridiskt och moraliskt ansvar?

Det finns inte heller någon statistik som visar att barn till arbetslösa eller föräldralediga är på förskolan 50 timmar i veckan. Debatten bygger ofta mer på tyckande än fakta. Och ingen barnkonsekvensanalys har tagits fram – trots att både inflation och ekonomisk oro ökat sedan rätten infördes 2020.

Varför ska Åland gå en annan väg än övriga Finland, där sådana begränsningar inte finns och avgifterna dessutom är lägre? Ska vi verkligen profilera oss som ett samhälle där barns rättigheter minskas – samtidigt som kostnaderna ökar?

Barnens rätt till omsorg ska inte bero på om mamma eller pappa har jobb. Den ska vara självklar. Alltid.

Kristine Logoss Dzene (S)