Rysslands brutala angrepp på Ukraina har påverkat också Ålands säkerhet, på samma sätt som hela Östersjöns. Ryssland har visat att man inte bryr sig om internationella avtal. Därför har det varit viktigt för Finland att hela tiden upprätthålla förmågan att hantera situationer ifall någon annan skulle bryta avtal. Finlands försvar har alltid varit en försäkring för Finlands självständighet trots att den är internationellt erkänd och tryggad i internationell rätt.

Samtidigt är det i Finlands starka intresse, som liten öppen demokrati, att andra följer internationell lag för att upprätthålla en rättsbaserad värld. Alternativet är djungels lag där störst bestämmer mera. Just därför är det viktigt att Finland håller fast i avtal så som Ålands demilitarisering, även om det också finns försvarsplanering för Åland, i enlighet med avtalen, ifall någon ensidigt skulle vilja bryta mot den. Genom att vara förberedd på otänkbara saker minimeras risken för att sådana ska ske.

Sedan Ryssland anföll Ukraina har Finland expanderat försvarsbudgeten betydligt, vilket ytterligare stärker förmågan att försvara både Finland som helhet och Åland. Finland har blivit medlem av försvarsalliansen Nato, ytterligare en försäkring, där demilitariseringen inte varit ett problem. Alla Natomedlemmar respekterar saken på samma sätt som man också respekterat exempelvis att norska Svalbard är demilitariserat.

Natomedlemskapet stärker också demilitariserade Ålands säkerhet eftersom ett anfall på Åland, i strid med alla avtal, skulle vara ett anfall på Nato.

Ur ett åländskt perspektiv var det viktigt att Sverige också blev medlem, och det är en positiv sak för Ålands säkerhet att Finlands och Sveriges försvarsmakter kan fördjupa samarbetet ytterligare. Finland och Sverige har också ingått bilaterala försvarsavtal med USA samtidigt som samarbetet med framför allt Norge fördjupas ytterligare.

Ålands demilitarisering betyder inte att Åland är försvarslöst. Det finns planering, kapacitet och vilja att försvara Åland. Anledningen till att Ålands försvarsplaner inte diskuteras i offentligheten har inte att göra med demilitariseringen utan att alla planer är topphemliga. Inte bara finländare läser finländska och åländska tidningar. Av samma anledning diskuteras inte heller försvarsplaneringen av Helsingfors, Vasa eller Åbo i offentligheten.

En brittisk journalist från tidningen The Economist frågade mig om Åland skulle vara en flygbas om demilitariseringen inte fanns eftersom någon kallat Gotland för ett ”osänkbart hangarfartyg”. Åland och Gotland skulle ändå vara en dålig och utsatt plats för en flygbas i ett skarpt läge eftersom en ö inte går att manövrera.

Den tryggaste platsen för finska flygvapnets plan i en krigssituation skulle inte vara på en ö utan på flygplatser i Norge och Sverige, långt utom räckhåll, men som med understöd av Natos lufttankning och flygvapnets långdistansvapen såsom kryssningsmissilen JASSM kan nå flera hundra kilometer. Finlands kommande F-35 jaktplans största specialitet är att bekämpa mål på långt håll före fienden ser en.

Ukraina använder aktivt raketartilleriet HIMARS. Finland har samma typ av system, MLRS. Det ger möjlighet att avfyra raketer och sedan flytta fordonet innan de slår ner, för att det ska vara svårare att skjuta tillbaka. Samma sak gäller kustartilleriet. Man bygger inte längre kanoner utanför Helsingfors, utan i stället handlar det om bland annat snabbrörliga båtar med missiler som kan avfyras. Marinens kommande korvetter kommer också öka förmågan. Den moderna vapenteknologin har kraftigt minskat betydelsen av fasta befästningar eftersom de är svårare att försvara mot dagens precisionsvapen med lång räckvidd.

De tidigare generaler som nu är i riksdagen eller i EU-parlamentet, som brukar uttala sig i säkerhetspolitiska frågor, säger att största hotbilden mot Åland är sabotage av kritisk infrastruktur, även kallade hybridhot.

Det är viktigt att konstatera att försvar av kritisk infrastruktur i fredstid inte är militära uppgifter, inte heller i fasta Finland, även om Försvarsmakten ofta kan och ger betydande handräckning. Det var inte Försvarsmakten som ledde insatsen mot Airiston Helmi i Åbolands skärgård. Det var inte Försvarsmakten som ledde utredningen då en telekommunikationsmast förstördes i östra Finland eller då ett fartyg med ett ankare förstörde en gasledning och en telekabel mellan Finland och Estland. Det är inte Försvarsmakten som utreder de inbrott som skett vid vattentorn runtom i landet eller de drönare och personer som synts nära kraftverk och kritiska elledningar.

Det är polis, skyddspolis och i vissa fall Gränsbevakningen som utreder de sakerna i Finland, och så är det också på Åland. Dessa civila myndigheter är alla verksamma på Åland. Gränsbevakningen övervakar inte bara sjösäkerheten utan har en rad andra styrkor och förmågor understödd av den utrustning som det kräver. Dessa förmågor, inklusive gränsens specialgränsjägare som regelbundet tränar med Finlands försvarsmakts kommandosoldater och polisens insatsstyrka, har möjlighet att vara på Åland i normala lägen. Båda dessa tungt beväpnade civila polisiära styrkor skulle säkert användas i en mycket allvarlig polisiär insats på Åland.

Få saker i världen är svartvita. Ålands demilitarisering och försvarsplaneringen av Åland har förenats i över 100 år och det kommer fortsätta lyckas. Det är viktigt att vi inte går in i en fälla själva genom att skapa problem som inte är riktiga problem. Det är i Finlands intresse att hålla fast i internationella avtal, som demilitariseringen. Den är inget hinder för att ytterligare stärka Ålands totalsäkerhet, vilket är viktigt att vi fortsätter göra.