Sista helgen i januari deltog jag i den första Arktiska ungdomskonferensen i Tromsö i Norge, som samlar barn och unga från Grönland, Sápmi och Nordamerika med betoning på ursprungsinvånare.

När man talar om konferenser är det här en av de trevligare med jaktvilt och fisk på bordet, öppen eld och en uppfriskande oideologisk stämning. Här rådde konsensus i högsta grad mellan deltagarna och trots geografiska skillnader låg jordnära värderingar och rättigheter kopplat till dem nära hjärtat. Mycket av Arktis folk lever till stor del på naturens villkor, och där finns vissa som bara kan köpa mat ett par gånger i året då de bor så avlägset, något som förutsätter självförsörjning.

Vidare är det människor som lever nära klimatförändringarnas konsekvenser, och det var obehagligt att höra hur grönländska mor- och farföräldrar brukade vandra över isen till Kanada, med tanke på att det bara är drivis och isberg där nu. Kunde man inte gå till Åbo med i något skede?

På den linjen blev jag också lite sorgsen då jag började inse att jag inte kan leva som mina förfäder, ens om jag skulle vilja det. Onödigt många svängningar och osäkerhet har präglat miljön och viltbeståndet de senaste 50 åren trots utlovad stabilitet och långsiktighet. Faran med detta är då det inte längre går att föra vidare kunskaperna om traditionell viltvård vilket riskerar att kunskapen går förlorad. För att inte nämna klimatförändringarnas inverkan på våra isvintrar och följaktligen att dagens unga inte kan lära sig isar.

Jag tror inte i ärlighetens namn att jag själv kan påverka vinterns utseende, även om jag ville det, utan det är något som fås antingen genom en grovt minskad konsumtion eller genom katastrofer som golfströmmens kollaps, något jag inte lobbar för.

Vi kan dock påverka jakt- och fiske, både genom att finansiera åländsk miljöforskning att skicka till EU-brevlådor, och genom att samarbeta ännu tätare med jakt- och fiskevårdare i samma stil som projektet med ådtak gjorde rubriker för några år sedan.

I grund och botten torde det inte vara omöjligt att rätta till vissa naturförhållanden och bara det att vi räddade örnen och sälen talar för sig. Vi kan dock inte gå från att rädda en art till en annan utan vi behöver skapa en hållbarhet i det vi gör för att alls ha hedern i behåll.

Jag vill påstå att vi därför behöver närma oss den goda arktiska diskursen ifall vi vill ha kvar vår viltvård även i framtiden och kunna föra kunskapen om den vidare. Viltvårds- och fiskelagar behöver finnas och problemen är mer komplexa än att bara skylla ifrån sig på andra.

Däremot finns det utrymme att kritisera varför vårjakt (något även samerna strider för) och handel med sälprodukter är förbjudna, och hur detta i längden leder till kunskapsbrist. Ävenledes vore det bra om den åländska fiskepolitiken i ännu högre grad följer det fiskarna själva säger.

Vi är nu i en situation där redan den åländska politiska splittringen leder till att vi inte kan enas kring vad vi tycker, varför vi försvagas. I stället för att arbeta mot lösningar och förståelse kastar vi pajer på allt motståndaren gör, ibland berättigat.

Kunde vi inte då göra som i Arktis, och fokusera på saker som vi kan enas kring med nedärvd kunskap i grunden och genom detta börja arbeta för faktisk förändring?