Frige Joakim Medin

I fyra veckor har den svenske journalisten Joakim Medin suttit fängslad i Turkiet. Brottet? Han gjorde sitt jobb, något som den turkiska statens rättsväsende kallar terrorbrott och anklagar Medin för att ha förolämpat landets president, Recep Tayyip Erdoğan.

I onsdags väcktes till slut åtal mot Medin, som nu får en chans att försvara sig i rätten. Hur rättvis den rättegången blir återstår att se, men fallet är ännu ett i en allt längre rad av exempel på hur pressfriheten begränsas alltmer.

Reportrar utan gränser sammanställer varje år Pressfrihetsindexet, en lista över hur fri media är i 180 länder. De senaste åren har det varit en deprimerande läsning. 

När 2024 års lista publicerades i maj förra året (årets lista kommer om några veckor) kunde man konstatera att bara åtta länder, enligt Reportrar utan gränsers bedömning, hade bra pressfrihet. Åtta av 180. Åtta länder som representerar mindre än en procent av världens befolkning. 

För tio år sedan var pressfriheten bra i 25 länder. Samtidigt har antalet länder där situationen är illa ökat, från 19 för tio år sedan till 36 förra året.

Antalet journalister som dödas i tjänsten har också de ökat, inte minst i krigshärdar.

Joakim Medins fall är ett typexempel på hur pressfriheten blir allt svagare i allt fler länder. Inte sällan sammanfaller utvecklingen med att ledarskapet i länderna i fråga blir allt mer auktoritär. Turkiet är bara ett i en rad länder, men ett mycket tydligt exempel.

President Erdoğan har centrerat makten i landet till sig själv, tvekar inte att fängsla meningsmotståndare och skapar lagar för att behålla makten. Det finns många offer för den turkiske ledarens linje, och Joakim Medin är det senaste i raden.

Varför ska vi på Åland då bry oss om att en journalist från en vänstertidning i Sverige grips, kanske du frågar? För att det kan hända också här om vi inte ser upp. Pressfriheten har försämrats i många länder som vi ser som stabila demokratier. Reportrar utan gränser rankar länderna på en femgradig skala, från ”bra” till ”mycket allvarlig”. I mitten på skalan finns ”problematisk situation" och där hittar vi länder som Italien, Kroatien, Polen – och USA. Länder som inte ligger långt från oss själva, och länder som vi har stort utbyte med.

Att sådana länder låter pressfriheten begränsas gör det lättare för despoter att helt kringskära möjligheterna för en fri press att bevaka utvecklingen i landet. Om USA:s president eller Italiens premiärminister ägnar dagarna åt attacker mot media, varför skulle då inte Turkiets president kunna göra detsamma – och lite till?

I Norden har vi en stolt tradition av pressfrihet, yttrandefrihet och meddelarskydd sedan århundraden. Därför finns också Norge, Danmark, Sverige och Finland på topp fem på listan över de länder med mest välmående pressfrihet. Men också i Norden förekommer attacker på journalister. Hatkampanjer från nättroll och extremister av allehanda slag – men också misstänkliggörande från etablerade politiker som granskas. Det händer också på Åland.

Att protestera mot att Turkiet fängslar en svensk journalist som besöker landet för att göra sitt jobb är inte bara en protest mot utvecklingen i Turkiet. Det är också ett sätt att skydda den pressfrihet vi tar för given på hemmaplan.

Våra friheter är inget som har kommit till oss gratis, och vi har behövt kämpa för dem genom åren. De är heller inget som vi kan ta för givet som något som alltid kommer att bestå.

Tvärtom är yttrandefrihet, pressfrihet och meddelarskydd något som måste försvaras om och om igen. Vare sig det är genom att granska vad politiker som vill jobba utan jobbig insyn föreslår i lagtexter eller genom att kräva att Turkiet ska släppa Joakim Medin.

Det handlar till syvende og sidst inte bara om en journalist, eller ens om journalisters möjligheter att göra sitt jobb. Det handlar om dina och mina rättigheter. För om de tillåts naggas i kanten blir de snart ihåliga – eller i värsta fall obefintliga.