Finland är i förnekelse. Man vägrar medvetet att se sanningen som stirrar en i ansiktet, och president Sauli Niinistö exemplifierar inte bara personligen den vägran utan har som president energiskt gjort allt han kunnat för att främja den.
Som kulmen på Boris Johnsons besök i Helsingfors den 12 maj höll de två ledarna en presskonferens. President Niinistö använde det – onödigt eftersom Putin själv var frånvarande – som ett tillfälle att offentligt rikta vissa krigförande kommentarer mot honom.
Niinistö sa: ”Om det skulle vara så att vi går med, skulle mitt svar vara att du orsakade detta. Titta i spegeln”. Ryssland, utvecklade han, har orsakat en grundläggande förändring genom att ändra sin hållning till Finlands och Sveriges militära alliansfrihet – från att se att alliansfrihet främjar stabilitet i Östersjön till att kräva att länderna inte accepteras i Nato – och lansera en fullskalig invasion av Ukraina.
”Med Sverige har vi varit alliansfria militärt av egen vilja. Genom att säga så uttryckte Ryssland faktiskt att vi inte har någon egen vilja – och det är en enorm förändring. Det fick oss att tänka”.
Det är ett anmärkningsvärt – och anmärkningsvärt tendentiöst – uttalande. På en nivå innebär det att Finland ansluter sig till Nato endast av ilska och sårad stolthet. Det är attityden hos en rebellisk tonåring, inte hos en ansvarsfull statsman. På en annan nivå utger det sig för att vara ett motiverat argument för stöd till vad Niinistö hävdar är Finlands enda möjliga svar på den ryska invasionen av Ukraina, nämligen att alliera sig med Rysslands motståndare Nato. Den tydliga slutsatsen är att han personligen är säker på att det är det enda sättet på vilket Finlands egna strategiska intressen nu kan främjas, jämfört med en fortsättning på status quo.
Han kan mycket väl ha övertygat sig själv om att så är fallet, men det gör det inte automatiskt sant: det förblir bara en åsikt. Det finns gott om människor – en del av dem inte mindre insiktsfulla som starkt ifrågasätter den åsikten. Niinistö (jurist) var innan han valdes till president en framgångsrik karriärpartipolitiker, vilket inte är ett yrke som garanterar någon som helst expertis i eller ens kunskap om militär strategi. Hur kan han utge sig för att så säkert kunna bedöma de relativa strategiska fördelarna med Finlands kvarvarande alliansfria i motsats till att bli (mycket starkt) militärt anpassade till USA? Ändå är det precis vad han påstår sig kunna göra.
Slutligen gör Niinistö det extraordinära påståendet att Ryssland är skyldig till att Finland nu går med i Nato ”genom att ändra sin inställning till Finlands och Sveriges militära alliansfrihet”. Det uttalandet är osant: Ryssland har aldrig ”ändrat sin hållning” i det avseendet. Att gå med i Nato och ”militär alliansfrihet” är och har alltid varit raka motsatser. Vad Ryssland nyligen gjorde var att påminna Finland om detta faktum, men att göra det förändrade ingenting alls som inte redan var fallet. Att Niinistö låtsas att det var det som ”fick oss att tänka” är genomskinligt skådespeleri: tvärtom har Niinistös eget parti Kokkomus ”tänkt på” att gå med i Nato sedan nittiotalet, och aktivt kampanjat för det också.
Robert Horwood
Rubrik_nyhet:Krigets pris
Förhoppningsvis kan Ukraina begränsa förluster i liv och ekonomi genom någon välavvägd kompromiss. Ekonomiskt är återuppbyggnaden kostsam men garanterad då väst har oerhört dåligt samvete över sin egen bristande beredskap och sena insats. EU-lån eller nationella, denna gång till ränta (de medel som kan pressas av oligarker på någorlunda lagligt sätt räcker inte), kan vara en behaglig kostnad i det läget. Det som ser ut som en börda, miljarder i hundratal för uppbyggnad av ett härjat Ukraina kan å andra sidan bli en tillgång med ökad efterfrågan som motverkar en möjlig djupdykning som nu hotar.
I väst har det rent finansiella, som priser på aktier, bostäder och priset för upplåning dominerat diskussionen. Ekonomiskt kan dock väst stå inför ren recession; inflation, flaskhalsar beträffande diverse produkter, till följd av Ukraina eller inte, medverkar också. Att den reella ekonomin också kan drabbas, inte med lägre tillväxt som vi redan har, utan där tillväxten uteblir och ersätts av sjunkande produktion, BNP. Denna risk och beredskap inför den har inte tagits på fullt allvar. Inflationen bekämpas med högre räntor vilket nästan definitionsmässigt drabbar och bromsar upp ekonomin.
Att priser bekämpas på bekostnad av produktion bör inte bli ännu en överraskning efter upptäckten att Europa i stort sett är försvarslöst. Reaktioner på dyrare bränsle, mat och boende kan hota en stabilitet som tagits för given med oftast förbättrad levnadsnivå och fred vid gränserna. Regeringarna är nu själva ansvariga genom att agera eller inte, tala öppet eller inte. Den tidigare finanskrisen födde nygamla idéer om nationella egenintressen och det kan bli liknande och värre nu. Enigheten på grund av Ukraina varar inte en evighet.
Peter Andersson
