I debatten om bland annat vindkraft och miljö har det diskuterats om PFAS. Vad är då PFAS (högfluorerade

ämnen)? Jo, det är ett samlingsnamn på över 10.000 olika kemiska föreningar som framställs industriellt och
för olika ändamål, allt från skidvalla till brandskum. Det som är gemensamt för dem är att de bryts ned
långsamt eller inte alls i naturen. De kallas ofta för ”evighetskemikalier”.

PFAS har använts sedan 1950-talet och vissa av dem vet vi nu att de är farliga för hälsan, speciellt i högre doser.

Eftersom de bryts ned långsamt kan de färdas över långa sträckor och hittas även i områden med obetydlig, mänsklig aktivitet, exempelvis Arktis. Detta gör det svårt att exakt peka ut källan, men enligt det svenska Naturvårdsverket är brandskum den största enskilda källan till PFAS i Sverige. På andra plats kommer slam från reningsverk som innehåller PFAS från olika typer av textilimpregnering, kosmetika och hygienprodukter.
Det finns således all orsak att begränsa användningen av PFAS och därför har man inom EU sedan länge vidtagit mått och steg för att minska användningen av eller helt förbjuda vissa ämnen. Regelverket baserar sig på Stockholmskonventionen från 2009 och drivs aktivt av EU inom Zero-F projektet tillsammans med VTT i Finland. Tillverkare av olika typer av ytbehandlingsprodukter inom EU har givetvis anpassat sig till detta och erbjuder PFAS-fria alternativ.
I Finland är det Tukes som ansvarar för att kontrollera förekomsten av PFAS så man hittar mera info på deras hemsida om vilka tester man gjort. Man har bland annat hittat förbjudna PFAS-ämnen i bland annat kosmetika och tatueringsfärger.

Anders Gustafsson