I onsdags var jag och mina två fotbollsälskande pojkar, Gustav, 10 år, och Valter, 7 år, och tittade på vår första fotbollsmatch. De har tränat i lag cirka ett år nu.
Det var IFK Mariehamn som mötte Lahti på WHA.
Vi alla tre blev imponerade över arrangemanget, det kändes proffsigt och häftigt. Det var musik i högtalarna, det fanns kiosker, man kunde till och med sitta inne i en glasbur och bli serverad mat vid långbord!
Vi mötte upp Gustavs fotbollslag och tog plats på läktaren. Barnen fick stora flaggor att vifta med. Gustav fick bestämma vart vi skulle sitta, han ville inte stå med sitt lag nere vid staketet utan han ville sitta med sin lillebror och mig några trappor upp för att kunna se bättre.
Till en början blev jag överväldigad av allas engagemang att heja fram sitt lag, speciellt barnen. De hade en massa ramsor och hejarop.
Vi fick verkligen känna på riktig laganda och vi var verkligen peppade och förväntansfulla.
Jag önskar verkligen att vi hade fått lämna arenan ett par timmar senare med samma positiva känsla, men så blev det inte.
Det kom som en chock för oss alla tre när motståndarlaget skulle göra sin första hörna. Majoriteten av alla på läktaren skrek SOOOOOPAAA till killen som sparkade bollen. Vi tre tittade på varandra, lika chockade alla tre över vad vi just hörde. Men det var ju inte slut där. Det var otaliga gånger det vrålades nedvärderande ord om motståndarlaget.
Jag måste säga att detta beteende chockar och förvånar mig. Vi ska uppfostra våra barn att bli goda medmänniskor, att inte mobba och så vidare.
Det går nästan dagligen att läsa att fler och fler barn lider av psykisk ohälsa, och att det kryper ner i åldrarna. Men nu helt plötsligt är det okej, normalt att skrika fula ord åt motståndarlaget, åt en medmänniska?! Hur går detta ihop, jag tyckte det var fruktansvärt att se dessa barn stå och skrika för full hals dessa ord. Inte undra på att det finns så mycket psykisk ohälsa inom sporten. En sak jag tänkte på när jag satt där är hur det skulle kännas i hjärtat om en hel publik skulle vråla sopa och ännu värre ord åt ens eget barnbarn? På riktigt, HUR kan man tycka att detta är ok?! Kom inte och säg att ”Det har alltid varit så”. Är det inte dags att tänka om? Var helt knäpptyst i stället! Visa barnen att man måste visa RESPEKT för sitt motståndarlag. Det är ju trots allt människor som spelar, med känslor, som älskar sin sport som kämpar hårt för sitt lag och att prestera bra!
Hur ska vi kunna lära våra barn att vara snälla mot varandra i laget och mot sina motståndare när vi vuxna beter oss så här? Varför är det inte ok att de säger sopa till varandra när vuxna gör det? Och från vilken ålder är det då ok,är det när man är myndig som det plötsligt är sportsligt och bra att stå och skrika fula ord på läktaren?
Vi föräldrar bär ett enorm ansvar gällande detta. Det börjar ju redan hemma när barnen är små, hemma vid tv-soffan. Hur VI beter oss när vi kommenterar sporten, till exempel. Många barn är ju färdigt drillade ì sitt beteende när de börjar spela...
Vi måste skapa en dialog och aktivt jobba mot detta, både hemma, i fotbollsskolan och på läktarna. Ingen ska behöva känna sig som en sopa oavsett i vilket lag man spelar.
Det värmde mitt hjärta att mina barn tyckte detta var ett hemst beteende. Hoppas att vi är fler som tycker så!
Med hopp om förändring Veronica Olofsson 39 år, Sommarögård Föglö
