Efter förra veckans dubbla onsdagsomröstningar – där Magdalena Andersson först valdes till statsminister, sedan fick se sitt budgetförslag falla och hon slutligen lämnade in sin avskedsansökan innan hon tillträtt – ser det ut att bli några veckor av lugn och ro i riksdagen.
Men skenet bedrar. Tvärt om har kaoset, som talman Andreas Norlén valde att uttrycka det, förmodligen bara börjat. För nu råder det kris på båda sidor om den nya blockgränsen.
Men innan vi ger oss in i röran som kallas svensk politik ska vi stanna upp en stund vid det faktum att Sverige nu, 100 år efter att den allmänna rösträtten infördes, för första gången har en kvinna som statsminister. Två kvinnor har, i praktiken, tidigare varit aktuella för uppdraget. Den ena är Mona Sahlin (S) som ledde Socialdemokraterna till partiets dittills sämsta valresultat i valet 2010 och fick se sig besegrad av Fredrik Reinfeldt. Den andra är Anna Kinberg Batra (M) som tvingades avgå innan hon prövats i val.
Magdalena Andersson är en av Sveriges mest meriterade statsministrar sett till erfarenhet och utbildning, och var påtagligt rörd båda gångerna hon valdes av riksdagen. Det kan man förstå, som kvinnan som krossade glastaket kommer hon för alltid att finnas med i historieböckerna.
Frågan är dock hur länge Magdalena Andersson blir kvar i Sagerska palatset. Redan i september går Sverige till val, och med den senaste veckans röra är spelplanen minst sagt svårläst.
Under året har det nya högerblocket med Moderaterna, Kristdemokraterna, Sverigedemokraterna och eventuellt Liberalerna lett opinionsmätningarna knappt men tydligt. Samtidigt har S fått ett uppsving sedan Stefan Löfven aviserade sin avgång, men rösterna har i första hand kommit från de partier som ingått i regeringsunderlaget, MP, C och V.
Problemet för väljarna inför den valrörelse, som av allt att döma inleddes under gårdens röstförklaringar i talarstolen i riksdagen, är att regeringsalternativen just nu ter sig osäkra.
Om vi börjar till höger jublade Jimmie Åkesson och hans Sverigedemokrater under partiets lantdagar i helgen. De hade just fått igenom en budget där de för första gången varit med vid förhandlingsbordet, en historisk händelse för SD. Stärkt av framgången förklarade Åkesson att det vore naturligt att hans parti sitter med i en regering i händelse av en vinst i valet. Det har å andra sidan M-ledaren Ulf Kristersson avvisat, och Liberalerna har dragit en av alla röda linjer som dragits i svensk politik i höst just där.
Så frågan är hur Kristerssons regeringsalternativ faktiskt ser ut om det högra blocket vinner väljarnas förtroende. Moderatledaren har ändrat sig tidigare vad gäller SD, vilket Socialdemokraterna kommer använda mycket i valrörelsen, och regeringsfrågan riskerar att bli Kristerssons stora huvudvärk.
På andra sidan blockgränsen har å andra sidan Magdalena Andersson skäl att ta både ett och annat huvudvärkspiller. Det som länge var ett stabilt regeringsunderlag med MP i regeringen och C och L utanför men stödjande, har utvecklas till en veritabel mardröm.
C vägrar samarbeta om S förhandlar med V. V tänker inte stöda S om S inte förhandlar med V. MP har just hoppat av regeringen eftersom den SD-stödda budgeten vann i riksdagen och pekar finger åt C för att partiet inte röstade för S-MP-budgeten.
Den nyvalda statsministern kommer att behöva all sin klokskap och erfarenhet för att alls få igenom någon politik under de månader som återstår till valet. Det kommer krävas många och långa förhandlingar för att hitta en majoritet som tillåter S att vinna några slag som man kan framhålla för väljarna.
Det som talar för S i valet är egentligen bara två saker: dels att man bytt ut en partiordförande som riskerade att bli ett sänke mot en som kan bli ett lyft. Dels att man nu slipper ha Miljöpartiet, det näst minst populära partiet i landet, i regeringen vilket ger lite mer manöverutrymme.
284 dagar återstår till valdagen i vårt västra grannland. Mycket är väldigt oklart, mycket är väldigt rörigt och många frågor står utan svar.
Cirkusen i svensk politik har bara börjat.
