Under den senare delen av hösten har debatten om det låga barnafödandet gått het. Frågan engagerar och inte undra på när antalet barn per kvinna är 1,26 i Finland och 1,45 i Sverige. Det vedertagna gränsvärdet är 2,1. Det är nämligen så många barn per kvinna som krävs för att befolkningen ska vara konstant över tid.
Det låga barnafödandet är på sikt en utmaning för vårt samhälle, men det finns mycket som kan göras för att vända trenden.
I en insändare i Ålandstidningen lyfte lagtingsledamot Liz Mattsson (C) och Centerns partisekreterare Matilda Björklund förtjänstfullt frågan ur en åländsk vinkel.
Det är bra att debatten får en injektion även på Åland. Åland har en nativitet på 1,58, så mer behöver göras även här för att vända trenden. Inte minst då många av nycklarna till ett högre barnafödande återfinns inom vår egen självstyrelse, som insändarskribenterna påtalar. Vi har alltså stora möjligheter att påverka detta själva, men i lagtingsdebatterna där ämnet har lyfts har våra politiker än så länge bara skrapat på ytan.
Runt om i Europa brottas många länder med samma frågeställning. Förstföderskorna blir allt äldre samtidigt som många unga vuxna är oroliga inför framtiden och därför mer tveksamma till att skaffa barn.
Kombinera detta med att föräldraskapet är mer komplext än det var bara för en generation sedan. Ökade krav på arbetsmarknaden, konkurrens, jakt på den ”perfekta partnern” samt statustänkande bidrar till en ganska komplex bild. Helt enkelt ställer individen och samhället många gånger kanske orimliga krav på sig själva och föräldraskapet, vilket sedan kanske tar sig uttryck i färre födda barn?
Samtidigt görs mycket på området för att vända utvecklingen. I Asien, där vissa länder länge haft problem, har till exempel Japan ökat barnbidraget och förlängt mammaledigheten för att vända trenden.
För precis som Gunnar Andersson, professor i demografi vid Stockholms universitet, konstaterat så krävs en stabil ekonomi för att ”familjeprojekt” ska startas. Det krävs också en stödjande familjepolitik, en familjepolitik där barnfamiljers behov sätts i större fokus.
I debatten får vi många gånger höra att ökad invandring och digitalisering gör att behovet av barnafödande minskar i framtiden. Förvisso kan man mildra effekterna, men ur ett makroperspektiv löser det inget på sikt då även invandrare blir äldre, vilket gör att vi bara skjuter det underliggande problemet på framtiden – om inte nativiteten ökar.
Frågan är således komplex och något gyllene trollspö finns inte.
För att återgå till den nämnda insändaren så lyfts där behovet av att prioritera åtgärder och satsningar som främjar familjebildning. Där lyfts också behovet av insatser som gör det lättare att kombinera ett allt mer krävande arbetsliv och familjeliv. Men även att vi fortsättningsvis ska ha högkvalitativ kommunal service för att underlätta för familjerna.
Det är säkerligen bra insatser men fler konkreta förslag önskas så att de i sin tur kan leda till direkta åtgärder.
Om Åland ska vara en framgångsrik ö även i framtiden måste familjepolitiken sättas i fokus. Inte minst familjernas behov. Forskning finns på området så Åland behöver inte på något sätt uppfinna hjulet. Kommer detta att kosta pengar? Absolut, men har vi verkligen råd att inte satsa på familjerna?
Daniel Dahlén
