Kommunsammanslagningar i all ära, men Åland kan anses ha mer än 16 kommuner. Inom en rad områden har de åländska kommunerna valt att organisera sin service genom kommunalförbund och med Kommunernas socialtjänst k.f. (KST) kommer vi få ytterligare ett kommunalförbund. Därför måste frågan om kommunernas varande eller icke varande även inbegripa kommunalförbunden.
Kommunalförbund har varit ett bra sätt för de åländska kommunerna att hitta naturliga vägar till samarbete. Genom kommunalförbunden har man en lösning som finns klart definierad i lagstiftningen och dessutom finns en tradition att bedriva verksamhet genom kommunalförbund, men det finns betydande utmaningar.
Förkärleken till samarbete genom kommunalförbund medför att en majoritet av de mindre kommunernas budgetmedel kommer att gå till kommunalförbunden, kommunalförbund som har skilda styrelser och fullmäktigen till vilka det inte finns några direkta val utan kommunernas representanter utses av respektive kommuns folkvalda. Det i sig behöver inte vara något bekymmer men det medför att den demokratiska legitimiteten inte är lika stor som en vanlig kommuns.
Bland utmaningarna återfinns även en brist i ägarstyrning. Den utmaningen ligger inte alltid direkt hos själva kommunalförbundet utan problematiken har främst sin grund hos respektive kommun.
Bristerna i ägarstyrning kan ta sig olika uttryck där den ekonomiska uppföljningen och kravställande läggs åt sidan då representanterna från kommunerna, trots att de ibland kommer från samma kommun, kan ha olika agendor. Vi har sett exempel där vissa kommuner har haft olika agendor i samma kommunalförbund på grund av att kommunrepresentanterna drivit olika linjer och inte hållit sig till den uttalade linjen från kommunen. Det leder till otydlighet som i sin tur leder till minskad effektivitet och även, i extrema fall, tjänstemannastyre.
Det finns även en inbyggd problematik gällande kommunalförbunden – de behöver inte ta ett direkt ansvar för intäktssidan. Det har resulterat i att en mängd åländska kommuner i slutet av varje år bävar inför eventuella äskanden om tilläggsmedel från kommunalförbunden. Dessa äskanden leder ofta till att ägarkommunerna får betala då utgifterna är ett fullbordat faktum när de väl hamnar på kommunernas bord.
Är då kommunalförbund bara dåliga? Nej, mycket bra görs inom kommunalförbunden, men de lämnas ibland helt åt sitt öde.
Många gånger tilldelas platserna i kommunalförbundens beslutande organ till politiker som ett tack för att man ställt upp för ett visst parti. Kopplingen till det kommunala beslutsfattandet och den kommunala verkligheten blir ytterst svag. Det blir svårt för den enskilde politikern att bilda sig en helhetsuppfattning och dessutom inom områden som ofta är komplexa.
Om man tror på kommunalförbunden som en framtida lösning för den kommunala sektorn borde sammansättningen av styrelserna ses över. Tjänstemannastyrelser vore att föredra. Då blir det en tydligare politisk beställning gentemot styrelserna för kommunalförbunden och styrning som speglar de enskilda kommunernas önskan. För det är betydligt enklare att utkräva ansvar från tjänstemannen än från en politiker. Dessutom besitter tjänstemännen en bredare kunskap kring kommunens samlade verksamhet och kraven från kommunens samlande styre.
Det kan ses som en tillbakagång i den demokratiska styrningen av kommunalförbunden, men faktum är att det skulle bli precis tvärtom. Detta eftersom kommunernas beslut mer skulle genomsyra beslutsfattandet i kommunalförbunden – inte enskilda politiker eller partiers linjer. Dessutom uppstår inte samma potentiella konflikt mellan en kommundirektör, som ska bevaka kommunens politiska beställning, och en enskild politikers önskan att i kommunalförbunden bedriva politik mot kommunens redan beslutade linje.
Åland har snart sex kommunalförbund. Det gör att vi de facto inte har 16 kommuner utan egentligen 22 kommuner.
Kostnadsutvecklingen ökar i kommunalförbunden och från 2010-2019 har kostnaderna för verksamheten ökat med 24 procent. Då inbegrips inte KST i dessa siffror.
Visst finns orsaken till kostnadsökningen inom den service som är lagstiftad men det visar på vilka utmaningar kommunerna står inför. Utmaningar som inte enbart en kommunreform kan lösa.
Vi måste därför lyfta frågan i ett vidare perspektiv. Ett perspektiv där betydligt svårare frågor måste ställas än den om kommunala geografiska gränser. Frågor som rör servicenivåer och vad som ska göras inom det offentliga och inte. Kanske kan pandemins hårda slag mot den kommunala ekonomin påbörja en sådan diskussion. Det vore samtliga inblandade förtjänta av.
