Kulturpolitik måste ta hänsyn till att kvalitetskultur kostar pengar. Den långsiktiga avkastningen är stor.
Kulturpolitik måste ta hänsyn till att kvalitetskultur kostar pengar. Den långsiktiga avkastningen är stor.
Foto: Istock
Foto:

Bild

Även kulturpolitik förtjänar och behöver konkreta mål

En kulturpolitiskt strategi utan konkreta mål blir just inget annat än en meningslös pappersdekoration. Remissinstansernas kritik är skoningslös. Men tack vare den har landskapet nu alla möjligheter att göra om och göra rätt.

Nästan alla politiker är överens om att det åländska kulturlivet är en skatt att vara stolt över. Oavsett operaintresse vet den åländska stoltheten – med all rätta – inga gränser när Sofie Asplund bjuds in att sjunga på Nobelfesten i Stockholm eller Jenny Carlstedt river ned huset på Royal Albert Hall i London, för att nämna ett par internationella triumfer.

Deras och andra åländska stjärnors framgång beror naturligtvis på ovanligt stor talang, men framför allt på hårt arbete i kombination med att ha haft skickliga lärare.
Det är ingen slump att Åland med sitt musikinstitut fostrat oproportionellt många framgångsrika klassiska musiker och sångare. Den professionella pedagogiska struktur som en välskött samhällsbekostad kulturskola innebär har helt enkelt levererat.
Som för alla andra verksamheter, som exempelvis idrott, husbyggande och biltillverkning, kostar kvalitet pengar. Professionalism kostar pengar.
Det är en samhällsinvestering som inte ger direkt avkastning i form av rak dividend i slutet på räkenskapsåret, men desto större vinster och inte minst inbesparingar på längre sikt. För att parafrasera Winston Churchills svar till det brittiska försvaret som under andra världskriget ville ta pengar från kulturen och lägga på militären: Om vi inte har kulturen, vad har vi då att försvara?

En kulturpolitisk strategi ska formulera konkreta mål. Och inte backa för att en del mål kan komma att kosta pengar. Visst är det viktigt att påminna om kulturlivets identitetsbyggande och hälsobringande effekter, men huvuduppdraget är att presentera en konkret färdplan som kommande landskapsregeringar kan orientera sig längs med egna handlingsplaner.

Det är dessutom viktigt att ha med sig kultur-Åland på tåget. Det inser även dokumentets författare. I strategiförslaget står det svart på vitt att en av strategins målsättningar är att ”vara förankrad hos aktörerna på fältet och sträva efter att vara vägledande och inspirerande för kommunernas och hela Ålands kulturarbete.”

Där har man inte lyckats, för att uttrycka saken försiktigt. Det är tur att det ännu rör sig om just ett förslag och inte ett färdigt och antaget dokument, för kritiken från dryga fyrtiotalet remissinstanser, är som Ålandstidningen rapporterade i tisdags, öronbedövande. Ofullständig, otydlig, för abstrakt, i avsaknad av en röd linje och med brist på tydliga prioriteringar, för att sammanfatta de tyngsta invändningarna.
Det blir inte bättre av att språket på flera ställen dessutom gräver ned sig i luddiga svårbegripligheter som: ”Det breda och det smala verkar i det kulturella kretsloppet i en självklar analogi (Sic!) och förutsätter och korsbefruktar ofta varandra.”

Med remissinstansernas stränga men tydliga feedback på hyvelbänken har ju landskapsregeringens kulturavdelning en ny uppsättning verktyg för att snickra ihop en förbättrad strategi. En strategi som uppfyller grunduppdragets beställning att: ”tydliggöra prioriterade målområden inom konstarterna, bildningssträvandena, kulturarvet och kreativa kulturella näringar.

Petter Lobråten

tel: 26 633

Hittat fel i texten? Skriv till oss