Så vaknade åter den gamla debatten om lämplig barnlitteratur. Denna gång stod Roald Dahls karnevaliskt oborstade barnböcker i fokus. Inför en nyutgivning tänker förlaget tvätta texterna. Augustus Gloop i ”Kalle och Chokladfabriken” ska inte längre kallas ”tjock”, utan ”enorm” och Mrs Twits kommer inte längre att beskrivas som ”ful”, utan som ”otäck”. I ”Häxorna”, där det framgår att häxorna är skalliga under sina peruker, tänker man lägga till den helt nya meningen: ”Det finns flera anledningar till att kvinnor bär peruk och det är inget fel med det”. Och i beskrivningen av oompa-loompierna i ”Kalle och Chokladfabriken” beskrivs den förslavade arbetskraften inte längre som ”små män” utan könsneutralt som ”små människor”. För att bara nämna några av förändringarna.
Förlaget Puffin som ligger bakom ändringarna tillsammans med upphovsrättsföretaget The Roald Dahl story company, uppger att syftet är att göra böckerna mer moderna och inkluderande, liksom att förändringarna är ”små och noggrant övervägda”.
Kritiken blev massiv från såväl censurutsatta författare som Salman Rushdie och yttrandefrihetsorganisationer som amerikanska Pen. Till slut meddelande förlaget att man delvis backar och ger ut såväl originaltexterna som de ”moderniserade” versionerna.
Som människa var Roald Dahl inget större föredöme. Han gjorde flera grovt antisemitiska och rasistiska uttalanden genom åren. Men poängen med hans böcker är att han alltid står på det utsatta barnets sida i dess kamp mot den mobbande överheten. Likt de gamla folksagorna använder han drastiska bilder och överdrivna arketyper – rektor Trunchbull i ”Matilda” är inte bara elak, hon är en sadist som svingar en stackars elev i flätorna. Men så får hon också sitt i slutet av boken.
Med sina rysansvärt vulgära och groteska vändningar och avsaknad av tillrättalagda välmenande kompromisser erbjuder böckerna de unga läsarna katarsis, ett verktyg för att i fantasin bearbeta sina egna frustrationer och rädslor. Barn känner instinktivt på sig när vuxna hycklar och ljuger, om än i all välmening. Att tvätta bort allt som stör och skaver är att göra barnen en otjänst genom att begränsa tillgången till tankeverktyg. Är man som förälder orolig kan man läsa böckerna tillsammans med sina barn och vara redo att diskutera. Det bör man förresten göra ändå för att det är så mysigt.
Det faktum att skönlitterära böcker i alla tider har redigerats och ändrats av kommersiella och ideologiska skäl är ingen orsak att ta lätt på frågan. Det finns naturligtvis även notabla undantag. Astrid Lindgrens beslut att ändra Pippis pappas titel till Söderhavskung bottnade i insikten om hennes ursprungliga användande av n-ordet inte fungerade. Det ordet är inte neutralt, utan rasistiskt nedvärderande.
Men den lärdomen är något helt annat än dagens självupptagna krav på censur av allt man inte tycker om. Det är ett sluttande plan som snabbt blir brantare och brantare för varje steg, innan man snart rutschar rakt ned i galenskapen.
För ett år sedan bannlyste ett skoldistrikt i sydstaten Tennessee Art Spiegelmans Pulitzerprisbelönade serieroman ”Maus” från skolbiblioteken. Den föregivna orsaken var den bildruta där författarens mamma har tagit livet av sig i badkaret för att hon inte längre orkade leva med minnena från Auschwitz. Det gick nämligen att se hennes ”bröst” på den tecknade bilden i det fabelartade seriealbumet där judar tecknas som möss och nazisterna som katter.
I samma Tennessee propagerar nu en annan konservativ föräldragrupp för förbjudandet av skildringar av sjöhästar eftersom det är hanen som tar hand om ynglen. Detta könsrollsupplösande faktum riskerar åsamka barnen stor skada.
I sin moderna klassiker ”1984” visar George Orwell var denna utveckling slutar. I en värld där ord förlorat sin mening, där ja betyder nej och krig betyder fred.
Petter Lobråten
tel: 26 633
