Det finns tillfällen i livet när man (eller kvinna) bara måste få gråta ut. När en massa saker har samlats i sinne och bröst.

Det kan vara små saker som byggs på till en jättestor klump av sorg i magen, som tynger ner.

Då är det bra att hitta ett skönt ställe att gråta ut på. Hemma i soffan, ute i skogen, på en strand eller en brygga. Det kan också vara något så enkelt som i bilen mitt i stan. 

Ett annat förslag är att passa på om man har oturen att vara på en begravning. När man ändå gråter, gråt ut om allt annat samtidigt. För dem som är rädda för att gråta finns det då en legitim orsak.

Man kan lära sig att känna när det är gråtdags, när trycket blir för stort. Då måste man bara få ut det, annars kanske man gör något dumt.

Jag brukar samlingsgråta över döda vänner och släktingar, brustet hjärta, saknad, sjukdomar, krig och världens elände, allt i en salig blandning. När gråten avtar kan det dyka upp nya saker att gråta över, det viktiga för mig är att vara ordentligt genomgråten innan jag slutar.

När man väl har fått gråta ut, det är som ett hårt träningspass, känner man hur tröttheten sprider sig och kroppen slappnar av.

Mitt bästa gråtställe är en skog där det är tyst och stilla från människoljud. Gärna på hösten, det ska vara lite grått som passar humöret. När naturen går i vila, det är då jag gråter som bäst. Det måste också vara vackert och trolskt för att jag ska bli på gott humör när jag väl gråtit ut.

Jag tror det vore jättebra om vi hade fler män i velourbyxor som sade att vi ska gråta mer. Efter gråten har vi inte samma energi att vara arga, skrika eller slå. Och när vi gråter ökar chansen att någon kommer fram och vill trösta, kanske ge en kram. Och en varm, tröstande kram kan göra underverk.

Vi behöver verkligen gråta mer.