Jul är inte en säsong. Det är en känsla.

Orden tillhör Edna Ferber, en amerikansk journalist, romanförfattare och dramatiker, född i slutet av 1800-talet och kanske mest känd för sin roman ”Show Boat” som sedan låg till grund för musikalen ¨Teaterbåten” – världens första musikal med en helt odödlig ledsång.

Att vi firar julen till minne av Jesu födelse det vet vi alla även om just den lilla biten håller på att klinga av mer och mer i vårt medvetande.

Jag kan dock ännu dra mig till minnes mina eviga försök att i grundskola lära mig replikerna till det julspel som handlade om hur de tre vise männen strapatsrikt irrade månadsvis i ökensanden. Allt för att komma fram till den nyfödde och överlämna de tre gåvorna som sedermera skulle symbolisera de julklappar som vi i dag jagar livet ur oss för.

Jag fick dock aldrig spela Herodes utan enbart biroller – och i ärlighetens namn förstod jag inte riktigt vad det handlade om.

Ingen pedagogisk lyckträff där helt enkelt.

Nä, för mig handlade julen om pepparkaksbak, skratt, snöbollskrig och besök av långväga släktingar. Det var doft av gran och lutfisk.

För Edna Ferber, du har så rätt. Jul är en känsla.

Julen för mig är en känsla av barndom, av Karl-Bertil Jonsson empatiska attityd på julaftonskvällen och en doft av nejlikor i apelsin.

Och Gud förbjude känslan av några av de sju religiösa dödssynderna, i alla fall högmod, girighet, avund, vrede och likgiltighet. Hur det blir med frosseri och vällust får vi väl se.

Och det blir inte så mycket Jesus i år heller men absolut musik, glädje och umgänge med de nära och kära. Och god mat och dryck, kanske ett sällskapsspel och mycket skratt – helt sonika som min egen ”Teaterbåt”.

Nu är jag vuxen och i år tar jag bestämt en huvudroll – sjungandes Ol' Man River... och allt.

God jul på Er kära läsare!.