Att ha en nioåring i juletider är att öva julsånger exakt varje kväll i en månads tid. Nu tändas tusen juleljus, Sankta Lucia och så någon ny variant som jag inte kan melodin till. När det är dags för Staffan var en stalledräng får jag sjunga killarnas rader.

Det är att sedan gå på treornas julfest och med en tår i ögonvrån se barnen tindra på scenen och sjunga de där sångerna som du själv numera kan varenda ord i.

Att ha en nioåring är att sätta ut risgrynsgröt på trappan på lilla jul. När nissen kommer för att lämna en gåva måste han ju få mat i magen som tack.

Det är att få frågor som: Hur stor chans är det att det blir snö på julafton? Ska vi se på SVT:s julkalender tillsammans? Exakt varje kväll? Vilken tid kommer tomten? Och finns det en risk att både tomten och ni ger mig tofflor i julklapp om jag skriver upp det på önskelistan?

Önkelistan ja. Barnet önskar bland annat pyssel, en ny cykelhjälm, byxor, smycken och fred på jorden. Vi får se vad tomten kan göra åt det senare.

Längst ner står det: ”Att Britta skulle leva igen”. Det blir den första julen utan gammelmoster i världen, men på en liten flickas önskelista finns hon ändå med på ett hörn.

För min nioåring är julen fortfarande en magisk tid, och hennes iver smittar av sig. Det är nämligen just de där stunderna av julsånger, risgrynsgröt på trappan och julkalendertittande som jag minns när paketen väl är öppnade. Inte julstädandet eller köandet i butikerna när de sista klapparna ska inhandlas.

Jag och tomten kan inte ge min dotter allt på önskelistan, men jag tror faktiskt det viktigaste för henne är att magin runt julen finns kvar. Och det kan jag faktiskt ordna.

Med det önskar jag er alla en riktigt god jul!