Ja, jag är barnslig. Och ja, en del av mig skäms. Men bevisligen skäms jag inte tillräckligt mycket för att ändra mitt beteende. Ni får helt enkelt ta mig som jag är.

Jag pratar så klart om mitt genuina, och till viss del fabricerade, ointresse för musik. Jag är en sådan som inte lyssnar på texterna och som sällan lär mig vad artisterna i fråga heter. Det är som att min hjärna aktivt stöter bort all information jag potentiellt skulle kunna snappa upp.

Men inte nog med det. Jag driver också en vendetta gentemot alla gitarrkramare där ute. Beatles-vurmare och rock-konnässörer. Bakgrunden? Alla kulturkoftor där ute som tävlar i vem som kan minst om sport. Lex Babel-programledaren Jessika Gedin när hon tävlade i På spåret 2008–2009. Aldrig har man sett någon så glad över att inte kunna svara på programmets sportfrågor. Det var som att Jessika Gedin log med hela ansiktet när hon, stolt, erkände att hon knappt kan se skillnad på en puck och en boll.

Det här väckte något i mig. Kan hon så kan jag, tänkte jag och bestämde mig för att göra mig dummare än vad jag faktiskt är. Numera känner jag en genuin stolthet i att ”inte kunna någonting om musik”. Hon hade rätt, Jessika. Även jag ler med hela ansiktet när jag får möjligheten att göra bort mig inom ämnet. Jastin Biber? Neeee-eeej, ringar inga som helst klockor. Den där Tyler Swift har jag däremot hört talas om. Han ska vara magiskt bra, sägs det.

Sedan har vi ju den där gången när jag blandade ihop Rolling Stones med Sten & Stanley också – och prompt hävdade att de brukade uppträda på Arkens gubbhylla åtminstone en gång i året.

Men det gjorde jag faktiskt inte med flit.