I ett nytt försök att leva bättre, bli mindre, starkare och smidigare har träningsdosen lyfts markant under innevarande år. Dock så, som så ofta, att sommaren kom emellan med både lata dagar och goda måltider.

Men när hösten nalkades tog undertecknad nya tag, sedan den första november har jag fyllt varenda ring. Ring?, undrar ni. Jo, det är att jag har begåvats med ett stycke smart armbandsur, ett sådant som kopplas till telefonen och har koll på allt från telefonsamtal och musik till kalendrar och meddelanden.

Och så har den koll på hur jag mår – och hur mycket jag motionerar. Detta sker genom tre ringar som fylls under dagarna. Har man varit en duktig gosse och lyft, skuttat eller sprungit fylls alla tre och ett litet fyrverkeri utbryter på armen. Då är det party, då är man en bra människa.

Ringarna är tänkta som uppmuntran och morot att locka till eftertanke om ett bättre liv, kan man tänka. Och det funkar också rätt bra, för det är kul med ett litet party på vänster handled var dag.

Men det kan också bli lite av en mani, det där med att fylla ringarna för att få se fyrverkeriet. Faktiskt så mycket att jag fyllt alla tre ringarna (det är ett rörelsemål mätt i förbrända kalorier, ett mål för ett satt antal minuters träning, och ett mål om hur många timmar per dygn jag stått upp minst en minut) varenda dag sedan den första september. Klapp på axeln till mig, kan jag självgott tycka.

Men så vad det detta med manin. För just som jag skriver dessa rader så växer en skavande känsla i kroppen. Jag lär nämligen inte hinna fylla träningsringen i dag. Jobbet slutar 22.30, i morgon bitti går färjan till Sverige redan klockan 8 och, vid sidan av sömn, ska jag hinna packa för en veckolång resa.

Ska någon timmes sömn offras för tre kvart på gymmet? Ska jag ta mig ut i det förväntade regnvädret på en promenad i halkan?

Eller ska jag slita mig från ringarnas förbannelse?