När Åland 2021 införde en konfessionslös undervisning var det en relativt liten debatt som fördes. Att slå samman ämnena religion och livsåskådning var i slutändan inte en stor fråga.
Det hela resulterade i att kommunerna i dag bland annat inte erbjuder undervisning i den enskildes egna minoritetsreligion, vilket är fallet i Finland, utan alla läser samma ämnen. Rent konkret kan det leda till att eleverna breddar sin syn på religion och man får bättre instrument att jämföra olika religioners sätt att se på livet och dess olika skeenden. För trots allt finns det många gemensamma nämnare till exempel mellan kristendomen, judendomen och islam, men där tolkningar och infallsvinklar skiljer sig åt. Genom att få en ökad insikt i varandras olikheter och likheter ökar vi vårt kunnande och förståelsen för varandra – något som det behövs mer av i vår värld.
Även om den konfessionslösa undervisningen och lagstiftningen är en viktig anpassning till det samhälle vi lever i och ett steg i rätt riktning så är biskop Bo-Göran Åstrands uppmärksammande av Ålands unika lagstiftning kanske mer av intresse i detta skede och något vi kan ta lärdom av.
Den åländska lagstiftningen inom området innehåller många delar som liknar såväl den finländska som den svenska. Däremot har Åland gjort lagstiftningen till sin egen. Här har Åland således jobbat helt rätt när den tidigare landskapsregeringen fattade beslut i frågan och stod upp för en egen proaktiv väg i frågan.
Lite för ofta kan man höra enskilda politiker, men även tjänstemän på såväl landskaps- som kommunal nivå, säga att det är fel på åländsk lagstiftning. Synar man korten och ställer några följdfrågor får man ofta till svar att det är fel på den åländska lagstiftningen för att den inte är som den finländska.
Det här är ett intressant fenomen som visar på att den som yppar orden inte ännu förstått fördelarna eller till och med innebörden av självstyrelsen. Förvisso kan det vara fel även i den åländska lagstiftningen, men det beror inte på att den skiljer sig från den finländska. Det är snarare så att det kanske är fel på den åländska om den inte gör det. För då har vi inte tagit de åländska särförhållanden i beaktande och dessutom har vi inte tagit tillfälle i akt att anpassa lagstiftningen efter hur vårt samhälle är uppbyggt.
Kombinerar vi dessa utspel med att vi har lite av en sjuka hos en del av våra beslutsfattare som kan betecknas som ”Plus lite till-sjukan” – så har vi en utmaning. För denna sjuka präglas av att åländsk lagstiftning ska se ut som den lagstiftning som finns i Finland plus lite extra – i bland i form av extra medel och i bland i form av hårdare reglering.
Sjukdomen medför att vi får en perfekt mix av kostnadsdrivande lagstiftning som dessutom inte är anpassad efter våra förhållanden.
Så vad är lärdomen? Vi har egen behörighet inom en rad områden – den ska vi använda. Använder vi den rätt skapar vi inte bara bättre förutsättningar för det åländska samhället utan vi kan även fungera som ett gott exempel i Finland. Den möjligheten ska vi ta vara på!
Daniel Dahlén
