Landskapsregeringen (LR) aviserade tidigare i veckan att man vill se över modellen för internhyror och dessutom flytta likviditet från Fastighetsverket till LR.
Det är en bra utgångspunkt, för precis som landskapsregeringens avdelningsjurist Ida Hellgren sade till Ålandstidningen tidigare i veckan, behöver Fastighetsverket likviditet enbart för att fullgöra sitt uppdrag. Om Fastighetsverket sedan behöver mer medel kan sådana lånas av LR. Det blir en tydligare ägarstyrningsmodell och en lösning som är mer i harmoni med de utmanande tider vi lever i.
Landskapets fastighetsverk har i dag besittningsrätt över största delen av landskapsregeringens fasta egendom. Med närmare 50 anställda förvaltar och utvecklar verket cirka 155.000 kvadratmeter. Det är en organisation som är relativt ny och på många sätt söker den sin framtida roll. Att diskussionen nu kommer gällande verkets likviditet är en helt naturlig utveckling och en välkommen sådan.
Varför är det då inte bra om Fastighetsverket har för stor kassa? Risken med en stor kassa är att medel i värsta fall kan användas till saker som inte är verkets primära uppgift. Att verksamheter och organisationer byggs upp som inte är i linje med det uttalade målet – enbart för att det finns finansiella möjligheter till det. En risk som dessutom är extra stor i en politisk organisation där majoriteter skiftar liksom förtroendevalda. Ägarstyrningen blir otydlig och skattemedel, som kunde användas till andra insatser, används inte på bästa möjliga sätt.
Med detta sagt finns det inget som talar för att det skulle vara så i det aktuella fallet, men modellen medför en sådan risk.
Det finns de i det åländska samhället som säger att det offentliga Åland genom Fastighetsverket nu borde bygga mer för att hålla folk i arbete. Att det skulle hjälpa Åland ur krisen och den gamla teorin om att en sysselsatt byggnadsarbetare sysselsätter tre andra individer i samhället lyfts som argument för saken. Det är dock tankar som i dag är långt ifrån självklara sanningar. Inte minst när vi ser närmare på den åländska byggsektorns utformning.
Det råder ingen brist på arbete i den åländska byggsektorn. Visst har ett stort byggbolag fått sätta lapp på luckan, men orsakerna till det går nog att finna i annat än förändringar i den åländska byggkonjunkturen.
Nej, den sanna bilden är att de flesta inom byggbranschen på Åland har bra med jobb. Dessutom så pass bra med jobb att byggnadsarbetare hyrs in från resten av Europa för att man ska klara av inflödet av arbeten.
Att det offentliga Åland i detta skede skulle investera än mer pengar i byggen skulle kunna leda till att byggfirmor tas in utifrån med på Åland icke bosatt arbetskraft. Vilket inte skulle ge den önskade effekten som argumentet grundar sig på då pengarna genom löner skulle gå till andra samhällen än det åländska. Det i sig behöver inte vara ett problem, beroende på hur man ser på saken, men den önskvärda effekten av en expansiv byggnadspolitik enligt ovanstående skulle utgå.
Det åländska samhället är i dag ett kunskapsintensivt samhälle. Med gediget kunnande inom en rad områden kan vi leverera tjänster runt om hela världen. Det är där vi nu ska sätta pengar för att bygga morgondagens samhälle. Ett samhälle som inte är beroende av nationsgränser för att göra affärer. Ett digitalt samhälle med möjligheter till bra avkastning där vi skapar förutsättningar för kunskapsintensiva företag att utvecklas och få tillgång till exempelvis lokal och kompetent arbetskraft. Det kunde landskapet med fördel bland annat använda Fastighetsverkets överskott till.
