I dagarna väntar vi på landskapsregeringens förslag till budget för 2023. I skrivande stund vet vi inte några detaljer, men med backspegeln i hand vet vi att det finns en hel del att önska när det kommer till den åländska politikens möjligheter att bedriva stram ekonomisk politik och samtidigt jobba aktivt med tillväxten.
På ett sätt är det bra då vi vet att den tillväxt som det åländska samhället uppvisat är sprungen ur framgångsrika entreprenörer och risktagande företag – inte ur stora politiska insatser. Samtidigt är det oroväckande att ett flertal åländska politiker verkar sakna ekonomisk insikt gällande Åland i stort. För Åland befinner sig i ett läge som kräver att vi gör prioriteringar redan nu för att undgå framtida stålbad.
Ålands statistik- och utredningsbyrås (Åsub) konsumentförtroendeundersökning visade att de åländska konsumenterna är mer negativa nu än de var i våras. Det gäller i synnerhet när det kommer till köp av kapitalvaror, men även den åländska ekonomins utveckling i stort.
Utöver det har Åland även en inflation som ökar, nolltillväxt kommande år, en sämre återhämtning efter pandemin än våra närregioner, ett inresande som under sommaren fortfarande låg 27 procent under normala nivåer, pressade passagerarrederier med stigande bränslekostnader och stark dollar, en byggsektor som ser allt färre arbeten komma in och stora lönsamhetsutmaningar för de åländska jordbruken. Så nog finns det utmaningar.
Men finns ljuspunkter som till exempel att våra finans- och försäkringsbolag går bra.
Vi har även en detaljhandel som fortsätter att växa i omsättning, en fortsatt positiv befolkningstillväxt och en förhållandevis låg arbetslöshet. Men inget av detta väger upp för de utmaningar vi ser komma framöver – inte minst inom det offentliga Åland.
Det offentliga Ålands ekonomi utmanas rejält av ökad inflation och högre energi- och bränslepriser. Minskade samfundsskatter i kölvattnet av pandemin har även det en stor inverkan på de åländska kommunernas ekonomi.
Den så kallade puckeleffekten, som hänger ihop med ett överlappande mellan det gamla och nya finansieringssystemet för landskapet, spelar sakta ut sin roll och minskar.
Samtidigt, om vi studerar historisk data, ser vi att antalet anställda inom offentlig sektor över tid har ökat och antalet privatanställda och antalet egen företagare minskat i relation till arbetsmarknaden i sin helhet.
Det här är en stor utmaning om Åland vill fortsätta växa och inte minst är det en utmaning för den långsiktiga finansieringen av den offentliga serviceproduktionen.
Trots allt finns, som sagt, saker som är positiva i den åländska ekonomin. Saker som går att bygga vidare på. Men för den skull går det inte att fortsätta låtsas att allt ordnar sig och att man från den politiska delen av samhället ignorerar den ekonomiska realitet vi lever i.
Tuffa tider kräver beslut och prioriteringar. Vi ser tyvärr väldigt lite av den varan från våra politiker. Mer krävs av dem för att vi ska klara av den utmaning Åland och stora delar av vår omvärld står inför.
Det är dock inte mycket som talar för att det ska ske – inte minst eftersom vi snart går in i ett valår och det medför ofta stora politiska löften och ökade kostnader.
I stället är risken stor att det offentliga fortsätter spendera pengar man inte har och den offentliga ekonomin fortsätter att försämras. För oavsett ekonomiska utmaningar verkar många politiker fortsättningsvis tro på en skattkista vid regnbågens slut och den sagan vet vi alla hur slutar.
Daniel Dahlén
