Diskussionen om skärmtid och hur den påverkar oss har pågått lika länge som skärmarna existerat. Redan för flera decennier sedan föranledde tjock-tv-burkarna oro kring såväl stillasittande som påverkan på barn, och sedan dess har diskussionen utvecklats och anpassats till nya teknologier.
Under det senaste decenniet är det smarttelefoner och sociala medier som fått stå i centrum. Debattartiklarna om hur skadlig användning är har duggat tätt och på senare år har även påståendena börjat få vetenskaplig uppbackning.
Hur vi som människor ska förhålla oss till tekniken är en av nutidens stora frågor, och politiskt försöker man på många håll ta reda hur vi bäst navigerar oss genom framtidens teknologiska farvatten. Senast att ansluta sig till det kollektiva grubblandet är landskapsregeringen, som beställt en kunskapsöversikt och analys över barn och ungas digitala vanor och kopplingen till psykisk ohälsa.
I rapporten, som nyligen blev klar, målas en bekant bild upp och slutsatsen är att mycket tyder på att trenderna för användning av digitala medier på Åland följer samma mönster som i övriga Norden.
Rapporten består också av en sammanställning av möjliga åtgärder, såsom bättre information om digitala vanor till barn och unga, mobilfri eller skärmfri undervisning och nya rekommendationer gällande skärmtid.
Åtgärdsförslagen är inte direkt riktade till landskapsregeringen, utan snarare en sammanställning av möjliga åtgärder som vid behov kan diskuterades vidare och konkretiseras längre fram.
I grund och botten är det också ganska goda förslag. Begränsad skärmtid har många fördelar, men ofta är skärmanvändningen långt ifrån begränsad, utan snarast beroendeliknande.
Där behövs helt klart någon form av insatser. Dagens barn måste lära sig att ha tråkigt och det kommer de inte att göra om stimulansen hela tiden finns ett skärmsvep bort.
Samtidigt är det viktigt att kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt. Det vi nu ser är nämligen helt symtomatiskt för vår nutid. Det finns en övermedvetenhet kring vårt mående som gör att vi hela tiden söker svar på hur vi kan må bättre. Risken är att det är en jakt som i slutändan är kontraproduktiv, och när det gäller våra barn har det lett till att vi uppfostrar dem som om de vore sköra porslinsdockor, ständigt i behov av skydd och råd från någon som vet bättre.
Med en tillvaro som ständigt är kantad av stimulans och skydd är det inte konstigt att man blir kränkt eller deprimerad när verklighetens första motgångar börjar uppenbara sig senare i livet.
Vad är då slutsatsen av detta?
Vi måste ta användningen av skärmar och framför allt sociala medier på allvar när det gäller väldigt små barn, men vi måste också sluta med att uppfostra våra unga som om de är helt inkapabla att tänka själva och som om ingenting i världen någonsin kan skada dem.
För det kan det, och för många hade nog livets hårda skola gjort betydligt mer nytta än rekommendationskampanjer och skärmfria dagar i skolan.
Kevin Eriksson
tel: 26 643
