Alla vet hur viktigt det är att det inte förekommer brister i en brottsplatsundersökning, det kan i värsta fall leda till att tekniskt bevismaterial inte säkras och att gärningsmannen går fri.
– Man borde se på minnesbilder som dna- eller blodspår, de förtvinar, sade Julia Korkman i en intervju med Ålandstidningen (den 27/3) i samband med Mariehamns litteraturdagar. Den legitimerade psykologen och docenten i rättspsykologi är aktuell med boken ”Minnets makt”, som lär läsarna om modern minnesforskning.
Hennes uppmaning till polisen är att spela in förhör direkt efter ett misstänkt brott, något som inte är en självklar rutin hos alla polisinrättningar i landet i dag. Hon föreslår att man faktiskt borde banda redan när man vid akuta situationer frågar människor på platsen vad som har hänt. I nära anslutning till en händelse, helst inom den första timmen, är minnet färskt och det är då vittnen kan lämna mest detaljerade uppgifter om vad som har hänt.
Forskningen visar att människans minne sällan återspeglar en händelse exakt. Minnen glöms, bleknar och förändras med tiden, de färgas av att prata med andra eller att nås av ny information. Varje gång man återberättar ett minne ändras det. Vi tenderar att själva fylla i luckor med gissningar, och omedvetet söka bekräftelse på tidigare uppfattningar. Det finns också studier som visar att det går att skapa falska minnen genom manipulation.
Trots att det finns omfattande kunskap inom området bygger vårt rättssystem på premissen att minnet är tillförlitligt.
Speciellt problematiskt blir det eftersom rättsprocesser ofta är utdragna. Systemet kräver att vittnen och målsägande ska höras på plats i rättssalen, och det är den berättelse man lämnar där som tillmäts störst betydelse.
Det är inte ovanligt att exempelvis ett våldtäktsoffer i detalj måste repetera sina minnen två eller tre år efter en våldtäkt. Under den tiden har sannolikt mycket hunnit hända med minnet.
Minnen ska aldrig uteslutas ur rättsprocesser, många svåra fall står och faller med vittnesmål. Ett bättre sätt, som flera experter inklusive Julia Korkman förespråkar, vore att under rättegången använda sig av det tidigt inspelade förhöret, för att på plats kunna komplettera med följdfrågor.
Det finns vetenskapliga belägg för att den omedelbara berättelsen just efter att brottet har begåtts är mest korrekt och fullständig. Genom att dokumentera förhöret under rättssäkra former kan man gå tillbaka, kontrollera den ursprungliga minnesbilden och få ett bättre underlag.
Modern förhörsteknik har inte längre fokus på att förhörsledaren ska visa auktoritet och pressa förhörspersonen. Det handlar i stället om att stötta och hjälpa personen att minnas. Det grundläggande är att den som hörs känner sig trygg och avslappnad, och får lång tid på sig att berätta från början till slut utan att bli avbruten. Detaljer som kan verka irrelevanta för den som lyssnar kan i själva verket vara viktiga nycklar för att få förhörspersonen att komma ihåg viktiga saker.
I rättssalen råder ofta tidspress, men ett bra förhör kräver tid för att personen i lugn och ro ska få berätta allt. Även det vore ett skäl att alltid ha videobandade förhör att falla tillbaka på.
Grundprinciperna för hur rättssystemet fungerar kommer från en tid då det inte var tekniskt möjligt att göra inspelningar. Men i dag är det enkelt att spela in, och borde vara standard med tanke på den roll minnesbilder spelar i rättegångar.
I Sverige trädde det förra året i kraft en lag som tillåter både åklagare och försvarare åberopa tidiga videoinspelade förhör som bevisning i rätten. Förhoppningsvis tar Finland efter. Det vore mer rättssäkert för alla, både brottsoffer och misstänkta.
Linda Blix
tel: 26 637
