I en strid ström har Siv Sandberg levererat rapporter över potentiella sammanslagningar bland de åländska kommunerna.
Slutsatserna har i många fall varit att fler ekonomiskt svaga kommuner under ett och samma paraply inte är en bra förutsättning för en framtida sammanslagning.
I sig är det inte någon revolutionerande slutsats då många åländska kommuner är så pass små att eventuella stordriftsfördelar oftast återfinns först när en svagare kommun slår ihop sig med en starkare och där den starkare kan inkludera delar av den mindre kommunens serviceproduktion inom befintlig verksamhet. Då finns möjligheter till ekonomiska samordningsfördelar.
Sandberg har dock ett recept på den problematiken som återfinns i utmaningen med samgående mellan svagare kommuner – de ekonomiska incitamenten för samgående måste kalibreras om. I synnerhet när det gäller stöden för samgående, men detta kostar pengar och frågan är om landskapsregeringen verkligen är villig att satsa medel för att uppnå samgående mellan kommunerna? I alla fall är den politiska beställningen av kommunsammanslagningar långt ifrån tydlig – även om landskapsregeringen har förhoppningar om att vi ska få se samgående mellan kommuner redan till årsskiftet 2023-2024.
Förutom att de ekonomiska incitamenten bör ses över talar Siv Sandberg i måndagens Ålandstidning om behoven av tydlig politisk enighet för att lyckas med kommunsammanslagningar. Om kommunerna inte har en stark majoritet för ett samgående så sker inget samgående. Även det en självklarhet men även själva kärnan i frågan om kommunsammanslagning.
I många åländska kommuner finns inte ett intresse av samgående bland kommunalpolitikerna. Många är rädda att mista sin kommunidentitet och de starkare kommunerna är rädda för att få en svagare kommun på ”halsen”. En svagare kommun som sedan ska finansieras av ens befintliga kommuninvånare – en svår fråga att balansera när du ska ha dina befintliga kommuninvånares bästa framför dig i ditt beslutsfattande.
Trots dåliga förutsättningar för vissa sammanslagningar, lyfter Sandberg möjligheter för andra kommuner att gå ihop.
För Föglö och Sottunga finns det möjligheter, men det krävs politiskt intresse och vilja. Även Lemland och Lumparland ser ut att ha förutsättningarna för ett samgående om politikerna bara vågar ta steget.
Landskapsregeringen har, som sagt, förhoppningar om att få se kommunsammanslagningar redan årsskiftet 2023-2024. Ett mål som inte förefaller vara realistiskt i dagsläget.
För det finns inte tillräckliga ekonomiska incitament för sammanslagning och den politiska viljan lyser med sin frånvaro. Detta trots att flera av de mindre åländska kommunerna står inför allt större utmaningar och dessutom med ett allt svagare skatteunderlag. Något måste ske, men frågan är vem som tar första steget och om det till syvende och sist blir mer tal om tvångssammanslagningar när ekonomin väl ger vika.
En sådan utveckling vore oansvarigt när man som kommunpolitiker under frivillighetens fana nu har betydligt större möjligheter att påverka kommuninvånarnas framtid än om en nedkörd ekonomi kräver en sammanslagning.
Daniel Dahlén
